Att alltid vara beredd att svara den som begär en förklaring på det hopp vi äger

Jag är så glad!
Efter att jag har gått flera år hos en frissa, frågade hon idag hur det kom sig att jag tror på Gud och "hittade" honom. Jag fick berätta att jag utifrån en jobbig situation sökte mening med livet, fick tag på en bok full med bibelcitat som  jag "testade", och märkte att de betydde precis som det stod :-)....hur jag nyfiket fortsatte att läsa i bibeln och fick hjälp via människor att ta emot Jesus. (Läs mitt vittnesbörd)

Jag vet att hon t.o.m. hållit ockult samling i salongen och ett tag var jag väldigt tveksam till att fortsätta gå dit, men vi har bett mycket för henne...så efter att jag i början upplevde direkt motstånd när jag talade om min tro, och alltså låg lågt med det en tid, har jag märkt att hon de senaste gångerna jag varit där, blivit mer öppen...
Jag är så glad att jag inte gav upp!!

Så underbart att veta att det är Gud som verkar i en människas hjärta genom vår bön, att vi inte missar någonting genom att invänta rätt tid :-) Ofta vill vi ju SE en människa bli frälst, men så viktigt att inte forcera någonting utifrån önskan att se resultat, utan låta initiativet komma från personen själv, och bara vara beredd när det ges tillfälle! Jag är säker på att hon blir frälst - genom mig eller någon annan - och är så glad för att ha fått så in i hennes liv, även om någon annan får skörda :-)

När jag skulle gå berättade hon att hon kommer att studera till hösten och lägger ner salongen....Vilken uppmuntrande avslutning - om det nu var avslutning ;-)
Vi får se....



"...Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger."
1Petr 3:15

Upprättad från förakt och utstötthet

Ska berätta om en man jag känner vars liv visar så tydligt på Guds förmåga att upprätta, befria och hela...
Han föddes i en tid när det fanns mycket verklig fattigdom i Sverige och mamman fick sköta det mesta själv hemma med de sju barnen. Pappan var borta under veckorna eftersom han var tvungen att ta olika säsongsarbeten på annan ort. Förresten hade pappan sålts på auktion en gång och den fattiga miljö han levde i, gjorde att han aldrig fick gå i skola och lära sig läsa eller skriva. Detta var både en sorg för honom, och en källa till dåligt självförtroende och förakt från många människor.
En dag när vår vän, som då var ca sex år, var ute i skogen och lekte med kompisar, fick två av dem för sig att stänga in honom i ett skjul och låsa dörren. Naturligtvis blev han väldigt rädd. Han ropade och skrek så mycket han kunde, och till slut kom hans bror cyklande förbi och hörde hans rop på hjälp. Han blev utsläppt i frihet, men som en konsekvens av denna chock började han stamma, och det så gravt att han fick stampa i golvet för att få fram orden. I skolan tog man sig inte tid och lära honom skriva ordentligt, eftersom han blev stämplad som handikappad p g a stamningen. Mamman tog honom till specia-lister för att få hjälp, men de konstaterade att det inte fanns något att göra.
Mycket var emot honom...bl a blev det känt att någon hade antänt en brand på ett ställe i skogen, och eftersom han var en i pojkgänget som var där, blev han anklagad för att ligga bakom branden. Sanning-en var dock att det var en lärares son som var orsaken till elden, men det blev vår vän som fick skulden. Han blev gång på gång slagen av lärarinnan på fingrarna med pekpinnen för att erkänna sig skyldig, vilket han vägrade. Och senare visade det sig alltså att han var oskyl-dig, men den här falska anklagelsen satte sina spår i hans själ - han kände sig föraktad, utstött och sämre än sina kamrater. Följden blev dålig självkänsla.
Redan som barn började han röka och i högre ålder kom han in i alko-holmissbruk och fick "fel" vänner. Mycket gick utför för honom, men vid ett tillfälle när han jobbade i skogen fick han en kristen arbets-kamrat som lyckades få honom med sig till ett möte där han blev frälst. Detta blev en nystart för honom.
När han senare var med på en mötesserie, fick han en väldig längtan efter att be högt till Gud, som andra i det sammanhanget brukade göra, och han sa till Gud - "om du vill att jag ska ställa mig upp och be högt får du ta bort stamningen". På det följande mötet var det som om någon lyfte honom upp och han började be högt inför alla närvarande - och stamningen var som bortblåst! Det har den varit alltsedan dess...
Beroendet av alkohol hade bitit sig fast efter alla år, och efter flera misslyckade försök att sluta, var han med på ett möte där han fick en stark beröring av Jesus. När han kom hem gick han ut på gården och hällde resolut ut spriten ur de flaskor han hade hemma. Efter detta var han totalt fri från alkoholbegäret. 
Dessvärre fick han t o m bland troende i församlingar han varit med i, känna av det förakt han mött så mycket under sitt liv. Många tyckte han var jobbig och undvek honom helt enkelt, vilket naturligtvis kän-des i hjärtat och han blev väldigt ledsen. Ofta fick han sitta ensam vid fikabordet efter mötet och han kände sig aldrig som en del av ge-menskapen. Följden blev att han kom i skymundan och fick aldrig den hjälp han behövde för att komma vidare i sitt kristna liv. Men han kom i kontakt med en annan församling där man både såg honom och tog sig tid att lyssna på honom. 
Där tog han vid ett tillfälle mod till sig och frågade vad det var för ord som han hörde inom sig ibland. Han talade ut dem och fick då veta att det var tungotalet, och blev uppmuntrad att i fortsättningen använda det i sin bön. Eftersom han tidigare fått höra av en person i en församling att dessa ord inte var tungotal, hade han tänkt att det nog inte var avsett för honom överhuvud taget. Nu blev han över-lycklig och alltmer frimodig att be på sitt nya språk. 
Ett sådant tillfälle var vid ett bönemöte, då han som varit tillbakadra-gen och försagd, överraskade alla de andra genom att be och med stark auktoritet gå emot självmordsandar, som plågade en vän till ho-nom. Denne ofrälste vän hade precis före bönesamlingen ringt och bett honom komma och be för honom - han var desperat så vår vän besökte mannen innan han åkte till bönen. Dagen efter talades de vid och mannen sa att han märkt att man hade bett för honom för självmordstankarna var borta, och nu ville han gå på möte i någon församling...så blev det och på det mötet blev mannen frälst!

Sedan var det det där med rökningen som han hade hållit på med i över 60 år. Han längtade efter att sluta och hade gjort flera miss-lyckade försök, så nu bad han om förbön och att Gud skulle ge honom motivation och vilja att göra det. Så kom dagen då han var redo och bestämde sig för att lämna pipa och tobak till en vän, och förbjöd honom samtidigt att ge rökgrejorna tillbaka till honom, även om han kom och bad om att få dem. Men det behövdes aldrig - rökbegäret försvann och har varit borta i flera år nu!
Ännu mycket mer av vad Gud har gjort i stort och smått för vår vän, kunde jag berätta, men nöjer mig med detta nu.
Denne man vars uppväxt varit präglad av mobbing och förakt, har Herren rest upp och satt fri, inte bara ifrån rök- och spritbegär, utan även från förkastelse och dåligt självförtroende. Idag tror jag många från hans "gamla liv" skulle se med förvåning på hur han frimodigt ber och vittnar, och får leda människor till frälsning! Under de senaste åren har han lett minst fem personer att ta emot Jesus. Det hade nog ingen trott var möjligt - inte ens han själv. Han har sagt att han ald-rig kunde tro att Gud skulle kunna använda en sådan som han.
Men i Guds ögon är denne man en mäktig stridsman, fastän han lik-som Gideon såg på sig själv, och även av andra sågs, som den oansen-ligaste och ringaste (Dom 6:12,15). 
Guds kärlek är så stor för den (i världens ögon) svaga och lilla män-niskan och han längtar efter att ha redskap att verka igenom, så att hans upprättande kraft får nå ut till dem som behöver den. Vi kan vara de redskapen....


"Han som reser upp den ringe ur stoftet och lyfter den fattige ur dyn."
Ps 113:7


"Bröder, se på er egen kallelse.Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud."
1Kor 1:26-29

Det finns en glädjekälla att ösa ur!

"...Var inte bedrövade, ty glädje i Herren är er starkhet." 
Neh 8:10                                                                                
...Så sant det är! Mitt i alla bekymmer kan glädjen ifrån insidan börja bubbla upp, och då är det som om alla omöjligheter bara glider iväg. Glädjen ifrån Gud finns nedlagd i oss som blivit frälsta och kan när som helst dras upp från vårt inre - vilken förmån!
I en period när vår familj stod och tvekade inför vilken väg vi skulle fortsätta att gå på, fick vi visserligen Guds tilltal till oss, men efter-som det av bl a ekonomiska skäl var svårt för oss att ta emot det han ville säga, blev det i alla fall för mig, av avgörande betydelse att få en dos av hans glädje....
Vi var på ett möte och predikanten predikade om att komma in i frihet när det gäller pengar och givande. Han hade fått inför mötet att vi skulle lägga en viss summa i kollekten och sedan ha en förvän-tan att få se skörd på det vi sått i tro. För oss var den relativt lilla summan stor, eftersom det var allt vi hade. Det är inte alltid vi har frid för att agera på sådana här upprop, men vi gjorde som vi brukar - prövade det inför Gud och fick sanktion. Jag tror det är viktigt att inte bara gå på vad en predikant säger, utan checka inåt och handla utifrån den frid (el tro) man har. Men vi la alltså pengarna i kollekt-korgen.
I slutet av mötet blev det dessutom inbjudan till dem som behövde förbön för sin ekonomi. Vi gick naturligtvis fram då vi absolut behöv-de ett ekonomiskt mirakel. Även om vi troget lämnat tionde av det vi fick in, hade vi inte sett något genombrott i vår ekonomi. När predi-kanten la händerna på mig föll jag under Guds kraft, och efter en liten stund började ett skratt komma upp från magtrakten. Det var som om någon kittlat mig inifrån, jag kan inte beskriva det på annat sätt. I vilket fall så blev det starkare och starkare och jag hörde hur mitt skratt ekade runt i hela lokalen. En del av mig undrade vad andra tänkte om att jag skrattade så okontrollerat, men även om jag önskat hade jag inte kunnat stoppa det. Jag provade att lägga hän-derna för munnen, men predikanten kom då med mikrofonen framför munnen och då lät det ännu högre! En annan del av mig som sedan helt tog över, ville verkligen ge full hals och skratta högt, vilket naturligtvis också var meningen.
Under tiden som jag låg där på golvet och kiknade av skratt, upplev-de jag Guds storhet, hur ingenting är omöjligt för honom och alla mina bekymmerstankar krympte i jämförelse med hans förmåga - och försvann... 
Vad var pengar för problem?! Herren är ju vår försörjare!
Efter detta fanns inte de gamla bekymmerna för vår ekonomi kvar hos mig, för så fort orostankarna kom emot mig, blev jag påmind om tillfället när jag låg skrattande på golvet, och då började jag skratta igen...Det är omöjligt att skratta och samtidigt bekymra sig :-) På det sättet blev det här glädjebadet en hjälp och styrka i min vardags-vandring.
Kanske en månad eller två efter detta tillfälle, fick vi helt oväntat en stor summa pengar som vi inte haft en aning om fanns. Jag kan säga att det var en oerhört stor skörd på den summan som vi hade sått :-)
För min del, kunde jag efter detta tydliga bevis från Gud om hans trofasthet och omsorg, mycket lättare ta emot hans vägledning för nästa steg för vår familj. Och det har alltsedan dess varit en stor hjälp för mig på den - mänskligt sätt - ekonomiskt osäkra väg vi har vandrat på. Jag behöver inte frukta för eller ha kontrollen över hur ekonomin ska gå ihop när jag följer Jesus, för han har det, och...
Glädje i Herren är min styrka!!



"Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: Gläd er."
Fil 4:4



"Ingen soldat är upptagen av bekymmer för sin försörjning. Han vill stå i hans tjänst som har värvat honom." 
2Tit 2:4

Årets färg 2012

Som jag skrev i mitt allra första blogginlägg: "Kan inte lova att det inte blir lite 'färgade' inslag här"...så här är det första.
Färgen för 2012: Tangerine Tango (vald av Pantone) - en så livfull, energigivande färg som livar upp den mest sterila och gråa miljö - den gillar jag!

Den översta bilden (orange accent IKEA) är hämtad från bloggen "Interörguiden", den undre är en egen bild tagen av en rikt blommande Clivia (el. Mönjelilja) här hemma - helt rätt färg i år:)


"...Gud som rikligt ger oss allt att njuta av."
1Tit 6:17

Om att följa och om att lyda Gud mer än människor

Det var länge sedan jag skrev något här. Till stor del beror det på att det hänt så mycket omkring mig under hösten som tagit min tid. Men idag fick jag för mig att gå tillbaka och läsa igenom vad jag skrivit under mitt första år som bloggare...
Och jag blev väldigt uppmuntrad av att läsa igen vad Gud gjort i mitt liv. Om det gäller stora eller små saker spelar ingen roll - Gud blir lika stor för en oavsett. Just för att han bryr sig och visar sin omsorg när det gäller vardagliga detaljer, lika väl som att hans trofasthet blir så tydlig när hans hjälp kommer i rätt tid vid avgörande vägval i livet, då vi själva inte alls kan se vart vägen går vidare.
Ett bibelord som följt mig och hjälpt mig genom åren, när jag stått inför ett viktigt vägval för att följa Jesus, är: "..Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig."(Matt 16:24) 
Ett sådant tillfälle var när jag skulle låta vuxendöpa mig, för då poppade detta bibelord upp och blev det som gav mig modet som behövdes för att ta detta viktiga steg...
Jag var barndöpt i Sv. Kyrkan, och när jag tog upp i mitt samtal med prästen om min längtan att låta döpa mig, blev jag förvånad över det motstånd jag mötte. Han började tala om Mose och Röda havet och jag förstod varken vad han menade eller hur det hade med mitt vuxendop att göra. Han konstaterade i alla fall att det var ETT dop som gällde, och jag var ju barndöpt. Jag gick ifrån vårt samtal med många frågor i mitt huvud. Eftersom jag hade stort förtroende för prästen, blev det en krock mellan vad han sa och min inre över-tygelse....
Varför kände jag denna enorma längtan efter att doppas ner i vatten för att markera att jag ville lämna det gamla bakom mig, för att stå upp renad och gå framåt i något nytt?? Jag fattade ingenting, men så har jag ju aldrig varit någon teolog heller...
Jag läste förstås i bibeln om vuxendopet men lämnade det hela efter ett tag och bad Gud att visa mig hur jag skulle göra. Det gick en tid och det var när jag satt på tåget och läste en bok av Bonhoeffer, som svaret kom. Jag öppnade boken lite slarvigt och tittade på kapitel-rubrikerna - och då hamnade mina ögon på rubriken "Dopet". Jätte-intresserat började jag läsa, och det han skrev där om tanken bakom barndopet, gjorde att jag förstod att det var Gud bakom min längtan att låta mig döpas sedan jag som vuxen kommit till tro. 
Men det skulle dröja ytterligare någon tid innan jag vågade ta steget. Det var efter ett av mina första besök i en stor frikyrka som samma intensiva längtan efter dopet kom tillbaka. Och på olika sätt kom bibelordet som jag citerar här ovan till mig, och jag förstod att det var hög tid att lyda den inre maningen att låta döpa mig utan att bry mig om vad människor ev skulle tycka.
Och nog blev det en stark reaktion på det jag gjort...
När jag senare i ett samtal berättade för prästen att jag hade låtit döpa mig, reste han sig häftigt upp och utbrast: "Då har vi inte mer att säga varandra!!" och så gick han ut ifrån rummet där vi satt... 
Hur lätt vore det inte att bli besviken och deppig över hans dåliga bemötande av mig, en människa som tidigare varit mig till stor hjälp och som jag hade stort förtroende för! Men tack vare att detta bi-belordet talat så starkt till mig, och jag verkligen ville följa Jesus, hade jag en enorm frid inom mig och var övertygad om att jag hand-lat efter Guds vilja. 
Hans Ord håller att agera på, t o m trots vad för dig andligt betydel-sefulla personer ibland säger - om det inte är i enlighet med bibel-ordet eller de inte är ledda av den helige Ande. 
Så det bästa är att våga ta det lugnt och invänta Guds ledning! Han är mer mån än vi om att vi ska komma rätt. 


"Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."
Ps 119:105


"Och vare sig du viker av till höger eller vänster, så skall dina öron höra detta ord ljuda bakom dig: "Här är vägen gå på den"."
Jes 30:21


"Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor".
Apg 5:29

Längtan efter ett meningsfullt liv....

Ja, jag hade verkligen en längtan efter mening och ett djupare innehåll i mitt liv, efter frid i själen.... 

Jag hade levt ett hektiskt nöjesliv med allt vad det innebär, och tyckte att mycket av det var roligt, men det skulle visa sig vara en ytlig och flyktig glädje och djupt inom mig var jag allt annat än glad. Snart skulle jag få skörda det jag hade sått. Jag hamnade i en situa-tion där allt ställdes på ända, där jag inte såg någon utväg och där mina inrotade reaktionsmönster inte hjälpte mig, med andra ord, det gick inte att fly längre. Mitt behov av bekräftelse och sökande efter mening med tillvaron hade fört mig till en återvändsgränd, och nu försökte jag desperat hitta en utväg...

Jag vet inte varför, men jag sökte i astrologi bl a och lånade alla böcker som fanns i ämnet, på biblioteket - det var inte något vanligt intresse på den tiden så det fanns inte så många, men de som fanns studerade jag noga och trodde mig i dem kunna få svar på mina frå-gor och förstå människor och relationer. Man kan säga att jag läste dem som jag läser bibeln idag. Men jag blev mer och mer frustrerad, och en dag när jag satt och läste karaktärsdragen för människor föd-da i olika stjärntecken och vilka som passade ihop, kände jag en stark obehagskänsla och liksom hörde en röst inom mig som bestämt sa: "Lägg bort boken!" Det gjorde jag direkt och eftersom jag uppfatta-de det som en stark varning ville jag efter det inte ha mer med astrologi att göra. Jag är övertygad om att det var Gud som kom med den varningen, fast jag inte förstod det då. 
Vid ett tillfälle när jag var i en jobbig situation fick jag tanken att kontakta en kvinna, som en väninna hade talat om, för att bli spådd. Jag minns inte varför, men det blev i alla fall aldrig av, vilket jag också ser som Guds beskydd. Senare fick jag klarhet om att det jag höll på med inte är något oskyldigt utan att det är att ge sig in på mörkrets område.

En väninna som var prästdotter och kämpade med tron på Gud, var helt fascinerad av mitt engagemang i och tro på astrologin, och sa att hon önskade att hon hade haft den tron på Gud som jag hade på det-ta. Så uppochnervänt det kan bli! 

I detta skedet kom en kille som jag kände och berättade att han bli-vit frälst. Det han sa fångade mitt intresse eftersom jag tidigare på sommaren läst en bok där jag förstod att Gud finns och bryr sig (Läs tidigare inlägg). Han märkte det och hakade på och började besöka mig och försöka få mig med på samlingar som han brukade gå på. Jag tvekade och ville inte pressas till något utan ta det i min egen takt. För att få tyst på tjatet, som jag tyckte, sa jag att jag själv hade ordnat ett ställe att gå till för att studera bibeln. Det var till bibelstudium i församlingshemmet där jag bodde. Hur det än var hade jag ju mina rötter i Sv Kyrkan där jag var konfirmerad, och kände mig tryggare i det välbekanta. När jag kom dit första gången blev prästen jätteglad och där var många väldigt fina människor, men eftersom jag hade börjat gå till dessa bibelstudier för att slippa känna mig pressad att gå in i något annat, slutade jag snart och började en bildvävningskurs istället ...Jag hade blivit erbjuden att bli kursledare i bildvävning och satte det före bibeln.

Efter att jag blivit frälst skulle jag få kontakt med den prästen igen och då använde Gud honom mäktigt för att ge mig hjälp på min väg vidare.
Tiden gick och det blev inte så mycket av någonting. Jag visste inte hur jag skulle komma vidare men blev så småningom erbjuden av två tjejer att ha samtal och studier av bibeln hemma hos mig en gång i veckan. De tillhörde samma frikyrkliga sammanhang som killen jag kände, och han hade pratat med dem om mig och ordnat det hela. Det passade mig perfekt så jag accepterade det med glädje. Jag är väldigt glad så här i efterhand att den där "tjatiga" killen inte gav upp sitt engagemang för mig. Vi studerade Johannes evangelium och mycket var svårt att förstå, men jag ställde mina frågor och jag var så imponerad av att de tog sig tid varje vecka att komma till mig på sin fritid och prata och läsa bibeln. Jag tror det var det som gjorde starkast intryck på mig - vilken kärlek! Jag fick verkligen förtroende för dem.

Under denna perioden rörde sig mycket tankar i mitt huvud, och jag hörde bl a ett reportage i radion om svenskar som hade åkt till Indien och funnit ro och mening när de kommit in i ett boendekollektiv, och fått lära sig att utöva yoga för någon mästare. Jag kände mig väldigt nyfiken och attraherad av detta och hade satt ett tidningsurklipp på min anslagstavla som bibelstudietjejerna fick syn på. De sa inte så mycket men jag förstod på deras reaktion att de tänkte be, vilket hjälpte, för intresset för det svalnade ganska snart...

Hursomhelst, i våra bibelstudier läste vi i Romarbrevet 10 att om man med sitt hjärta tror och med sin mun bekänner Jesus som Herre blir man frälst, och de poängterade att jag inte behövde stå framme in-för folk i en kyrka och göra det, utan kunde i min ensamhet be Jesus bli min Herre. Samma dag som vi hade talat om det, gick jag in i mitt sovrum och böjde knä vid sängen och bad denna bön. Vi träffades några gånger innan de frågade mig om jag bett så som vi hade pratat om. Jag svarade ja, men sa också att jag inte tyckte att jag kände någon skillnad....Då visade de på att det i Rom 10:9 står att "om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst" men att det inte står "och känner"! Det var jag ju tvungen att hålla med om och undrade då om jag alltså var riktigt frälst. "Ja!" sa de i mun på varandra och gav mig varsin bamsekram. 

Redan från början blev det alltså klart för mig att tron och vand-ringen med Jesus inte är baserad på förnuftet eller på känslor, utan på det som står i bibeln - en så viktig sanning!!
Mitt förvirrade sökande gav till slut resultat och ett helt nytt liv fyllt av glädje och mening tog sin början för mig...


"Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst."
Rom 10:13


"Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas."
Matt 7:8

Upplyst, avslöjad och fri

Tänk att Guds ljus kan göra en människa rädd när hon får syn på röran hon levt med i mörkret...

Det hände mig när jag var på konferens i den stora frikyrkan. Det var första gången jag var i en sådan miljö och var lite skeptisk till vad jag hamnat i - jag tyckte det var så obehagligt när man t ex lade händer-na på folk och bad, och bad högt i tungor. Det gjorde man inte där jag brukade gå på möte. Jag sa därför till min väninna efter ett av mötena att jag tänkte åka hem. Men hur det nu var lyckades hon övertyga mig om att jag skulle missa något bra om jag inte stannade - så jag tog mod till mig och blev kvar på det följande mötet. Det ångrar jag inte, för på mötet började predikanten tala utifrån en bild han fått... 

Han sa att om man har bott i en mörk källare hela sitt liv, har man vant sig vid mörkret och lärt sig att hitta allt och leva sitt liv där. Kommer det då någon och lyser med en ficklampa så att man får se allt spindelnät och skräp i hörnen, är det lätt att bli chockad över röran och tänka att det vore bättre att släcka ljuset för att slippa se eländet.

Detta talade rakt in i min situation. Jag hade då inte varit med om så mycket av den helige Andes frihet, gåvor och kraft i mitt vanliga sammanhang. Jag kände mig avklädd. Det blev obehagligt att få av-slöjat min begränsning och bristerna i mitt liv. Men jag är väldigt glad över att jag inte flydde iväg, utan stannade kvar i ljuset så att jag fick förklaringen till vad som hände.

Det är lätt att bli lurad av obehaget att se det "ostädade". Men när man blir klar över att det är den helige Ande som visar vad som fun-nits där hela tiden - och gör det för att sätta en fri - då vill man bara ha mer och mer ljus. 

För vem vill inte vara fri?!

"Men allt kommer i dagen när det uppebaras av ljuset, ty allt som uppenbaras är ljus..."

Ef 5:13