För att visa på hur Gud förser, hur trygga vi kan vara i att han har omsorg om oss, och hur han alltid har genialiska lösningar på våra problem - stora som små, vill jag berätta...
Jag var för en del år sedan i ett läge där jag var i behov av en lägenhet. Jag bad till Gud och la fram mina önskningar om hur jag ville att den skulle vara och vad den skulle kosta - det står ju i Bibeln att vi får göra så. Efter att jag ringt på en annons som beskrev precis en sådan lägenhet som jag hade önskat, var jag och tittade och gillade den mycket - men för att få hyra måste man ha fast anställ-ning, vilket jag inte hade. Trots det såg jag ändå lägenheten som ett bönesvar, och höll fast vid att den skulle bli min. Varje gång jag passerade gatan där huset låg, tackade jag Gud för den.
Nu fick jag istället hyra en annan lägenhet för ett år, men när slutet på det året närmade sig, var jag igen där att jag måste ha någonstans att bo. Jag hörde mig för och gjorde försök att hitta något men lyckades inte. Då blev jag påmind om "min" lägenhet, plockade fram annonsen som jag sparat, ringde numret som stod där, men fick inget svar. Jag hade inte heller namnet på lägenhetsinnehavaren. Eftersom tiden var knapp innan jag måste flytta, behövde jag en lösning snabbt. Jag satte mig på sängen, fick för mig att ta fram telefonkata-logen, och så bad jag Gud visa mig någon som bodde på den adress där huset låg - låter knäppt, men så gjorde jag...
När jag slog upp katalogen på måfå, följde mina ögon raderna av adresser - och faktiskt - DÄR var en som bodde på exakt den adressen!! Så glatt överraskad jag blev!
Jag ringde numret, en glad tjej svarade och jag förklarade mitt ärende. Hon bodde i lägenheten under den jag var intresserad av, och hon berättade att den var till uthyrning igen. Nästa dag skulle det vara visning. "Oj", tänkte jag, "vilken timing, nu blir den äntligen min!" Hon berättade att hon också ville hyra ut sin lägenhet - hade bara inte blivit färdig att sätta in någon annons - så, "var jag intresserad?" undrade hon. Nja, jag var ju ute efter den ovanför, men bestämde att jag skulle titta in när jag ändå var i huset. Dagen efter var jag där. Det visade sig att för att få den "övre" lägenheten, måste man betala en hel årshyra i förskott - så, där försvann den ifrån mig igen....
Lite missmodig ringde jag på hos tjejen under för att se hennes lägenhet. När jag varit där en stund och vi pratat, insåg jag att den var en mycket bättre lösning för mig - den var delvis nyrenoverad, lite större och ljusare - och hyran var mindre än hälften av den för lägenheten ovanför och exakt den summa jag önskat! Det blev då bestämt att jag skulle bli hennes hyresgäst - hon blev glad och jag blev ännu gladare.
Mest glad blev jag för att se hur man alltid kan lita på Gud - hans omsorg, hans exakta, perfekta planering och hur han alltid leder oss fram till lösningar på de konstigaste vägar och i de mest "omöjliga" situationer...
...han kan t o m ge dig en lägenhet med hjälp av telefonkatalogen :)
"Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse"
Fil 4:6
"Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er"
1 Petr 5:7
söndag 20 februari 2011
söndag 13 februari 2011
Hur man går från armlängds avstånd till att bli ett
Mitt under den intensiva tiden av att hjälpa människor i samtal och bön på centret, träffade jag min blivande man.
Det var en inte helt komplikationsfri period för mig. Jag som varit så sårad på just det här området, hade mycket svårt för att uppfatta Guds vägledning här. Vi hade i alla fall tillsammans kommit fram till att jag skulle ta tid att be och söka förvissning. Mitt behov av att få klarhet och bekräftelse över om han var "den rätte", var oerhört stort.
Jag hade sedan några år tillbaka kastat mina "bekymmer" angående man, på Herren, och bett honom att tydligt visa mig vem som var rätt - själv ville jag inte försöka få till det fler gånger, efter alla misslyc-kanden från tiden före frälsningen, då jag bara gått på mina känslor.
Innan jag fått denna inre säkerhet höll jag behörigt avstånd till ho-nom. Det var inte så illa menat som det låter, utan det bara blev så - satt han i den ena änden av det stora köket, så satt jag i den andra - fånigt och nästan skrattretande så här i efterhand, men jag var fak-tiskt väldigt rädd. Hade t o m satt upp en lång lista på egenskaper som jag tyckte att min man måste ha, och när jag nu jämförde honom med denna lista, var det inte mycket som stämde...Jag bad om fler och fler tecken som visade om det var rätt. Det ska sägas att jag re-dan fått flera tydliga bevis på saker som jag visste var svar eller tec-ken från Gud....ändå vågade jag inte tro på det.
Tiden gick och jag som hållit avstånd hela tiden, började till slut fun-dera på om jag inte i alla fall skulle närma mig honom utanför arbetsgemenskapen, och ta tid att prata...det skulle jag väl ändå våga!
Jodå, det gick jättebra och jag fick så småningom trygghet inom mig att han var rätt man för mig...men sedan började ändå det plågsam-ma tvivlet komma tillbaka...
Så en tid senare, en kväll när jag hade lagt mig, bad jag desperat Gud att visa mig klart - igen! Nu fick det bära eller brista! Och mitt i nat-ten när jag bett färdigt, fick jag för mitt inre se som ett bildband som rullades ut framför mig, med den ena bilden efter den andra med de tecken han redan givit mig - och de var många! Det blev också klart för mig att det var viktigt att ta emot dessa som svar på min bön och agera efter det.
När jag väl fått denna insikt, var jag beredd att direkt gå och berätta det för honom - han låg i ett rum på våningen under - men när jag såg att klockan var två på natten, insåg jag att det nog skulle gå lika bra att vänta till nästa dag :-)
Så blev det - och direkt efter att jag delat med honom vad jag fått, kom en underbar FRID inom mig. Det blev förlovning och giftermål ganska snart efter detta - och inte en dag har jag ångrat det! Men innan jag tog steget, kändes det som att ta ett steg i blindo. Vi har båda efter denna pärs, för det var en oerhörd prövning även för honom under den här perioden, fått så starkt i oss att Gud satt oss samman. Denna förvissningen skulle jag inte vilja vara utan. Det är testat s a s.
Jag tror att det lätt blir så här när vi fått fruktan på ett område, att vi har behov av att kontrollera och vill helst ha full garanti på vad som är rätt. Det blir helt enkelt svårt att fatta beslut, och det är här förtröstan (tro) på Gud kommer in - att ta steg ut på vattnet...
När det gäller att veta vem man ska gifta sig med, så är det verkligen rätt att inte förhasta sig och att vara noga med att söka Guds ledning, utan att ha haft det som jag. Han vet ju alltid bäst och har alltid det bästa för oss, så därför är det en trygghet att få hans godkännande och ledning. Det handlar knappast om att det är rätt att bygga ett äktenskap på ett känslorus, även om känslor naturligtvis ingår. Ett äktenskap är enligt Bibeln ett förbund som man som troende ingår med en annan troende, där man blir ett inför Gud, tjänar honom tillsammans och som ska vara hela livet ut.
Att det sedan också är ett suveränt sätt för Gud att slipa bort kan-tigheter hos oss när vi lever i ett äktenskap, gör det ju inte sämre. När det då p g a det och andra prövningar kommer perioder som känns tuffa, behöver man "veta att man vet" att man hör ihop och att Gud är med i det.
Av erfarenhet kan jag säga att äktenskapet är ett effektivt redskap i upprättelseprocessen...
Till sist ett citat av Joseph Barth:
"Marriage is our last, best chance to grow up"
"...en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt"
Pred 4:12
onsdag 9 februari 2011
Var som ett träd!
Vill berätta om en bild Gud gav mig när jag var i början av att lära känna honom...
Jag satt i en bil och åkte genom ett skogsområde. När jag tittade ut genom bilfönstret "såg" jag plötsligt ett stort träd - hur det bara stod där stadigt med rötterna djupt i jorden och fick näring, och sträckte grenarna upp mot himlen och tog emot solljus och regn. Jag fick inom mig att Gud ville att jag skulle vara som det trädet - stå fast rotad i honom (Ordet) och sträcka mig uppåt i lovprisning och ta emot hans kraft.
Det gav mig en underbar vila - att förstå att det inte hängde på min duktighet eller mina ansträngningar att växa, utan att min uppgift bara var att sträcka mig och ta emot ifrån honom. Han skulle ge växten och se till att jag bar frukt.
En vinterdag några månader senare fick jag uppleva lite av vad bilden visat på...
Jag satt på en parkbänk med ansiktet vänt mot solen, blundade och bara njöt av de värmande strålarna. Plötsligt upplevde jag nästan som en ljusexplosion, och det riktigt jublade inom mig...jag tyckte att jag hörde ord på något som liknade italienska i mitt inre, och de liksom pockade på att komma ut. Jag förstod inte riktigt vad som hände, men anade...
Vid den tiden hade jag börjat ha regelbundna samtal med två tjejer om det här med tron, och jag visste att de hade talat om att bli uppfylld av den helige Ande. Nästa träff tog jag upp och berättade vad jag hade varit med om, och fick då veta att det var just detta som hänt mig. Jag fick veta att jag skulle börja tala ut de här "italienska" orden, att det kallades tungotal och att det gav kraft till min inre människa.
Visst gjorde jag vissa försök att tala det här nya språket, men jag kände mig bara allmänt dum, fastän jag var för mig själv, och tyckte att jag hittade på alltihop själv. Men till sist bestämde jag mig i alla fall för att ge det en rejäl chans, och började tala...och till min stora förvåning fick jag efter bara en liten stund, en ingivelse att sätta mig ner med papper och penna. Och jag skrev och skrev - en hel A4 sida full - och kunde konstaterade att jag fått ett uppmuntrande budskap till mig själv!!
Det hela var övernaturligt för jag visste nu att det inte var mitt eget påhitt, utan förstod att det var Gud som givit mig denna uppmuntran genom att jag först talat mitt nya språk och sedan fått betydelsen av det, som jag skrev ner - fantastiskt!
Och allt jag hade gjort var att jag sträckt mig uppåt, som trädet...så fyllde han på!
Detta behöver jag göra varje dag, och det bästa av allt är att denna kraften finns tillgänglig för alla i överflöd och bara väntar på att få fylla på där den finner öppningar...
...så idag kan vi sträcka oss mot Honom - och så bli uppfyllda med den kraft vi behöver för det vi ska göra idag!
"...har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt han gör lyckas väl."
Ps 1:2,3
"Ty Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft ska hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom..."
2 Krön 16:9
Jag satt i en bil och åkte genom ett skogsområde. När jag tittade ut genom bilfönstret "såg" jag plötsligt ett stort träd - hur det bara stod där stadigt med rötterna djupt i jorden och fick näring, och sträckte grenarna upp mot himlen och tog emot solljus och regn. Jag fick inom mig att Gud ville att jag skulle vara som det trädet - stå fast rotad i honom (Ordet) och sträcka mig uppåt i lovprisning och ta emot hans kraft.
Det gav mig en underbar vila - att förstå att det inte hängde på min duktighet eller mina ansträngningar att växa, utan att min uppgift bara var att sträcka mig och ta emot ifrån honom. Han skulle ge växten och se till att jag bar frukt.
En vinterdag några månader senare fick jag uppleva lite av vad bilden visat på...
Jag satt på en parkbänk med ansiktet vänt mot solen, blundade och bara njöt av de värmande strålarna. Plötsligt upplevde jag nästan som en ljusexplosion, och det riktigt jublade inom mig...jag tyckte att jag hörde ord på något som liknade italienska i mitt inre, och de liksom pockade på att komma ut. Jag förstod inte riktigt vad som hände, men anade...
Vid den tiden hade jag börjat ha regelbundna samtal med två tjejer om det här med tron, och jag visste att de hade talat om att bli uppfylld av den helige Ande. Nästa träff tog jag upp och berättade vad jag hade varit med om, och fick då veta att det var just detta som hänt mig. Jag fick veta att jag skulle börja tala ut de här "italienska" orden, att det kallades tungotal och att det gav kraft till min inre människa.
Visst gjorde jag vissa försök att tala det här nya språket, men jag kände mig bara allmänt dum, fastän jag var för mig själv, och tyckte att jag hittade på alltihop själv. Men till sist bestämde jag mig i alla fall för att ge det en rejäl chans, och började tala...och till min stora förvåning fick jag efter bara en liten stund, en ingivelse att sätta mig ner med papper och penna. Och jag skrev och skrev - en hel A4 sida full - och kunde konstaterade att jag fått ett uppmuntrande budskap till mig själv!!
Det hela var övernaturligt för jag visste nu att det inte var mitt eget påhitt, utan förstod att det var Gud som givit mig denna uppmuntran genom att jag först talat mitt nya språk och sedan fått betydelsen av det, som jag skrev ner - fantastiskt!
Och allt jag hade gjort var att jag sträckt mig uppåt, som trädet...så fyllde han på!
Detta behöver jag göra varje dag, och det bästa av allt är att denna kraften finns tillgänglig för alla i överflöd och bara väntar på att få fylla på där den finner öppningar...
...så idag kan vi sträcka oss mot Honom - och så bli uppfyllda med den kraft vi behöver för det vi ska göra idag!
"...har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt han gör lyckas väl."
Ps 1:2,3
"Ty Herrens ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft ska hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom..."
2 Krön 16:9
fredag 4 februari 2011
Den som ger får mer...och ensam är inte stark
Efter varje utmaning eller steg jag tagit, har jag tänkt att "nu är jag nog färdig"...för att snart upptäcka nya svaga områden som behövt bli starka...
Jag hade alltså kommit igenom utbildningen och bibelskolan, så att jag då äntligen var vid den punkt där det var dags att börja arbeta med det jag hade på mitt hjärta - nämligen hjälpa människor till upprättelse genom samtal och bön.
Det började med att vi var några från bibelskolan som tillsammans startade ett center för att ta emot människor som ville ha hjälp på kristen grund. Det blev en intensiv tid med mycket samtal och bön för hjälpsökande, gudstjänster och även praktiska uppgifter eftersom vi alla utgjorde ett hushåll.
Jag som trodde jag var relativt "färdig" och beredd efter all kunskap jag fått i Bibeln, och allt positivt som skett under bibelskoletiden, märkte snart hur det dök upp det ena efter det andra i mig som var obearbetat. Samtidigt med detta, var jag använd i att be för och på olika sätt betjäna våra gäster. Men jag tyckte att jag gick tillbaka i min utveckling istället för framåt.
Jag som fram till då, hade levt som ensamstående, arbetade och levde nu med flera personer i samma hus och delade allt som i en familj. I det läget blev det svårt att dölja mindre positiva egenheter eller känslor i längden...så på dagtid bad vi för våra gäster, och på fritiden bad vi för varandra...
Med facit i hand visade det sig inte alls bli någon tillbakagång i mitt liv som jag hade tyckt, utan tvärtom blev det en ovärderlig hjälp att få avslöjat sådant som legat dolt under ytan - och bli av med det, för att sedan kunna gå vidare i större frihet!
Och jag tror att detta är en nyckel till att komma framåt i sin egen upprättelse - att börja ge ut till andra människor fastän man inte är färdig eller perfekt själv. Gud söker inte den perfekta utan den tillgängliga.
Det underbara är att Gud fyller på när vi ger ut oss för någon annan - och det är ju genom hans kraft vi växer, och därigenom får mer att ge till dem han sänder i vår väg att hjälpa. Här gäller inte principen: Den som spar (sig själv) han har, utan: Den som ger får mer!
En gudomlig, välsignad cirkelgång!
Det lärde mig också att det är i gemenskap med andra som Gud verkar, och slipar bort kantigheter - om vi vågar öppna oss och tillåter det kanske pinsamma och obekväma att komma fram - och medger att vi behöver hjälp. Det är man bara beredd att göra i en miljö där man känner sig trygg, och då behöver man syskon omkring sig som i kärlek står med och kan betjäna.
Alla hamnar i jobbigheter i sinnet eller i omständigheter ibland och då behöver vi varandra. När en är svag, är någon annan stark och kan hjälpa till att se klart på "problemet".
Det handlar inte om att försöka vara så "färdig" som möjligt, för då blir det gärna ett spel där man går omkring med duktighetsmasker...
Nej, styrkan ligger i öppenheten, överlåtelsen och relationen till Gud och till varandra - där flödar kraften till upprättelse starkt!
"De som sår med tårar ska skörda med jubel"
Ps 126:5
"Järn skärper järn, den ena människan den andra"
Ords 27:17
Jag hade alltså kommit igenom utbildningen och bibelskolan, så att jag då äntligen var vid den punkt där det var dags att börja arbeta med det jag hade på mitt hjärta - nämligen hjälpa människor till upprättelse genom samtal och bön.
Det började med att vi var några från bibelskolan som tillsammans startade ett center för att ta emot människor som ville ha hjälp på kristen grund. Det blev en intensiv tid med mycket samtal och bön för hjälpsökande, gudstjänster och även praktiska uppgifter eftersom vi alla utgjorde ett hushåll.
Jag som trodde jag var relativt "färdig" och beredd efter all kunskap jag fått i Bibeln, och allt positivt som skett under bibelskoletiden, märkte snart hur det dök upp det ena efter det andra i mig som var obearbetat. Samtidigt med detta, var jag använd i att be för och på olika sätt betjäna våra gäster. Men jag tyckte att jag gick tillbaka i min utveckling istället för framåt.
Jag som fram till då, hade levt som ensamstående, arbetade och levde nu med flera personer i samma hus och delade allt som i en familj. I det läget blev det svårt att dölja mindre positiva egenheter eller känslor i längden...så på dagtid bad vi för våra gäster, och på fritiden bad vi för varandra...
Med facit i hand visade det sig inte alls bli någon tillbakagång i mitt liv som jag hade tyckt, utan tvärtom blev det en ovärderlig hjälp att få avslöjat sådant som legat dolt under ytan - och bli av med det, för att sedan kunna gå vidare i större frihet!
Och jag tror att detta är en nyckel till att komma framåt i sin egen upprättelse - att börja ge ut till andra människor fastän man inte är färdig eller perfekt själv. Gud söker inte den perfekta utan den tillgängliga.
Det underbara är att Gud fyller på när vi ger ut oss för någon annan - och det är ju genom hans kraft vi växer, och därigenom får mer att ge till dem han sänder i vår väg att hjälpa. Här gäller inte principen: Den som spar (sig själv) han har, utan: Den som ger får mer!
En gudomlig, välsignad cirkelgång!
Det lärde mig också att det är i gemenskap med andra som Gud verkar, och slipar bort kantigheter - om vi vågar öppna oss och tillåter det kanske pinsamma och obekväma att komma fram - och medger att vi behöver hjälp. Det är man bara beredd att göra i en miljö där man känner sig trygg, och då behöver man syskon omkring sig som i kärlek står med och kan betjäna.
Alla hamnar i jobbigheter i sinnet eller i omständigheter ibland och då behöver vi varandra. När en är svag, är någon annan stark och kan hjälpa till att se klart på "problemet".
Det handlar inte om att försöka vara så "färdig" som möjligt, för då blir det gärna ett spel där man går omkring med duktighetsmasker...
Nej, styrkan ligger i öppenheten, överlåtelsen och relationen till Gud och till varandra - där flödar kraften till upprättelse starkt!
"De som sår med tårar ska skörda med jubel"
Ps 126:5
"Järn skärper järn, den ena människan den andra"
Ords 27:17
fredag 28 januari 2011
Ett brev kan betyda så mycket...
Min relation till andra fortsatte att vara bättre efter helandet i själen, men...
...efter en tid blev jag påmind om att lyssna på ett kasettband från ett möte jag varit på tidigare. Det var något som sas då som hade berört mig, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Situa-tionen hade varit ganska laddad för mig på det mötet så jag hade inte uppfattat riktigt - men nu ville jag alltså ta reda på det och började lyssna...
En bit in på bandet kom orden som jag förstod var till mig: "Du har varit upprorisk mot en person och du ska ta kontakt och be om för-låtelse!" Oj, vad träffad jag blev! Jag visste precis vem det gällde, och jag tyckte jag hade all rätt att tycka som jag gjorde, för den det handlade om hade verkligen betett sig fel mot mig.
Men - jag var övertygad om att dessa ord var till mig, så jag satte mig ner där och då, skrev ett brev där jag bad om förlåtelse och skickade iväg det till personen i fråga.
Även om denne inte riktigt då förstod vad jag menade, märkte jag en ny mjukhet i vår kontakt direkt efteråt - och det bara fortsatte att bli en allt bättre och bättre relation mellan oss. Eftersom det hand-lade om en nära familjerelation, tror jag det hade extra stor bety-delse att jag ödmjukade mig, tog direkt kontakt och redde ut det, för att ha full frihet att gå vidare.
Detta steg öppnade alltså ytterligare upp mitt inre som varit så stängt, och jag märkte hur hårdheten och den dömande kritiska attityden som jag förut haft, allt mer och mer försvann och ersattes av förkrosselse, medkänsla och förståelse för andra människors svårigheter.
Förlåtelse var alltså nyckeln...och jag förstod att besvikelse över felbehandling som så småningom blivit till bitterhet, hade stängt av livsflödet. Och själv hade jag inte alls varit medveten om hur det här bitterhetsgiftet hade spridit sig.
Förutom att oförlåtelsen gör att man blir mer och mer instängd och isolerad inom sitt "berättigade försvar", och avskärmar sig känslomässigt från själva livet och djup gemenskapen med andra människor, stänger man också för den man vägrar förlåta. Och inte minst - det stänger i relationen med Gud.
Jag tror inte att någon människa egentligen vill ha det så!
Själv är jag så tacksam för den förändring som blev efter att jag förlåtit, och önskar att alla som hamnat i samma situation ska få uppleva det...
Vägen är: Ödmjuka sig och säga det lilla ordet - förlåt!
"Se till att ingen går miste om Guds nåd och ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas"
Hebr 12:15
"Döm inte, och ni ska inte bli dömda. Fördöm inte, och ni ska inte bli fördömda. Förlåt, och ni ska bli förlåtna"
Luk 6:37
...efter en tid blev jag påmind om att lyssna på ett kasettband från ett möte jag varit på tidigare. Det var något som sas då som hade berört mig, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Situa-tionen hade varit ganska laddad för mig på det mötet så jag hade inte uppfattat riktigt - men nu ville jag alltså ta reda på det och började lyssna...
En bit in på bandet kom orden som jag förstod var till mig: "Du har varit upprorisk mot en person och du ska ta kontakt och be om för-låtelse!" Oj, vad träffad jag blev! Jag visste precis vem det gällde, och jag tyckte jag hade all rätt att tycka som jag gjorde, för den det handlade om hade verkligen betett sig fel mot mig.
Men - jag var övertygad om att dessa ord var till mig, så jag satte mig ner där och då, skrev ett brev där jag bad om förlåtelse och skickade iväg det till personen i fråga.
Även om denne inte riktigt då förstod vad jag menade, märkte jag en ny mjukhet i vår kontakt direkt efteråt - och det bara fortsatte att bli en allt bättre och bättre relation mellan oss. Eftersom det hand-lade om en nära familjerelation, tror jag det hade extra stor bety-delse att jag ödmjukade mig, tog direkt kontakt och redde ut det, för att ha full frihet att gå vidare.
Detta steg öppnade alltså ytterligare upp mitt inre som varit så stängt, och jag märkte hur hårdheten och den dömande kritiska attityden som jag förut haft, allt mer och mer försvann och ersattes av förkrosselse, medkänsla och förståelse för andra människors svårigheter.
Förlåtelse var alltså nyckeln...och jag förstod att besvikelse över felbehandling som så småningom blivit till bitterhet, hade stängt av livsflödet. Och själv hade jag inte alls varit medveten om hur det här bitterhetsgiftet hade spridit sig.
Förutom att oförlåtelsen gör att man blir mer och mer instängd och isolerad inom sitt "berättigade försvar", och avskärmar sig känslomässigt från själva livet och djup gemenskapen med andra människor, stänger man också för den man vägrar förlåta. Och inte minst - det stänger i relationen med Gud.
Jag tror inte att någon människa egentligen vill ha det så!
Själv är jag så tacksam för den förändring som blev efter att jag förlåtit, och önskar att alla som hamnat i samma situation ska få uppleva det...
Vägen är: Ödmjuka sig och säga det lilla ordet - förlåt!
"Se till att ingen går miste om Guds nåd och ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas"
Hebr 12:15
"Döm inte, och ni ska inte bli dömda. Fördöm inte, och ni ska inte bli fördömda. Förlåt, och ni ska bli förlåtna"
Luk 6:37
tisdag 25 januari 2011
Ingen vill väl vara ett ägg!?
Även om jag tagit steg på min vandring mot upprättelse, blev det allt tydligare att det var något som stängde mitt inre, som begränsade min frihet och fick mig att känna mig "livlös"...
Efter att ha vågat ta ett stort steg att lämna mitt yrke, flytta till huvudstaden och hoppa på en utbildning med en helt ny inriktning, befann jag mig i mitt sökande efter mer liv, ganska snart på ett frireligiöst möte. Jag var inte van vid sådana, så jag kände mig därför väldigt udda och "uttittad" och tyckte alla andra verkade så heliga. Men när jag hörde predikan, visste jag att det var något jag ville ha mer av...
Innan jag hittat den ovan nämnda församlingen, hade jag sprungit runt som en yr höna i alla möjliga kristna sammanhang för att hitta det jag längtade efter. Jag trodde först att jag skulle finna det i den kyrka som det låg närmast till hands för mig att gå till, men när prästen där bad oss sätta oss avslappnat tillbakalutade, och blundande tänka att vi var ett ägg - DÅ bestämde jag mig för att leta på annat håll!!
Men den som är törstig och söker - han finner!...Och jag fann alltså till slut det jag törstade efter...
Första steget till hjälp blev när jag var på ett möte där det kom ett kunskapens ord om att någon hade problem med bitterhet och besvikelse. Jag tänkte direkt att det inte rörde mig eftersom jag hade förlåtit, och tänkte då på en viss person. Som väl var kom tilltalet igen om att den som kände sig sårad och besviken skulle ge sig till känna - och ja, det stämde på mig...så vips så stod jag upp ifrån bänken tillsammans med flera andra som också känt igen sig. Ordet "Genom Jesu sår har du blivit helad" proklamerades ut och det kändes som om det slungades emot mig som ett svärd, som "skar" igenom något i mitt inre som öppnades - och en varm känsla av glädje vällde fram. "Men jag är väl inte sjuk?", tänkte jag och trodde att det gällde helande av kroppen, samtidigt som jag inte brydde mig så myc-ket om hur det hängde ihop, utan bara njöt av glädjen som porlade upp från mitt innersta. Redan nästa dag märkte jag en påtaglig för-ändring i min relation till mina studiekamrater - jag upplevde att jag fått som ett skyddande hölje runt mitt inre, för känslan av utsatthet och sårbarhet som jag tidigare haft, hade försvunnit. Jag förstod då att det handlade om ett själens helande.
Jag var verkligen glad!
Och snart skulle det komma en fortsättning, ett andra steg...
...som jag berättar om nästa gång.
"...Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten."
Upp 21:16
Efter att ha vågat ta ett stort steg att lämna mitt yrke, flytta till huvudstaden och hoppa på en utbildning med en helt ny inriktning, befann jag mig i mitt sökande efter mer liv, ganska snart på ett frireligiöst möte. Jag var inte van vid sådana, så jag kände mig därför väldigt udda och "uttittad" och tyckte alla andra verkade så heliga. Men när jag hörde predikan, visste jag att det var något jag ville ha mer av...
Innan jag hittat den ovan nämnda församlingen, hade jag sprungit runt som en yr höna i alla möjliga kristna sammanhang för att hitta det jag längtade efter. Jag trodde först att jag skulle finna det i den kyrka som det låg närmast till hands för mig att gå till, men när prästen där bad oss sätta oss avslappnat tillbakalutade, och blundande tänka att vi var ett ägg - DÅ bestämde jag mig för att leta på annat håll!!
Men den som är törstig och söker - han finner!...Och jag fann alltså till slut det jag törstade efter...
Första steget till hjälp blev när jag var på ett möte där det kom ett kunskapens ord om att någon hade problem med bitterhet och besvikelse. Jag tänkte direkt att det inte rörde mig eftersom jag hade förlåtit, och tänkte då på en viss person. Som väl var kom tilltalet igen om att den som kände sig sårad och besviken skulle ge sig till känna - och ja, det stämde på mig...så vips så stod jag upp ifrån bänken tillsammans med flera andra som också känt igen sig. Ordet "Genom Jesu sår har du blivit helad" proklamerades ut och det kändes som om det slungades emot mig som ett svärd, som "skar" igenom något i mitt inre som öppnades - och en varm känsla av glädje vällde fram. "Men jag är väl inte sjuk?", tänkte jag och trodde att det gällde helande av kroppen, samtidigt som jag inte brydde mig så myc-ket om hur det hängde ihop, utan bara njöt av glädjen som porlade upp från mitt innersta. Redan nästa dag märkte jag en påtaglig för-ändring i min relation till mina studiekamrater - jag upplevde att jag fått som ett skyddande hölje runt mitt inre, för känslan av utsatthet och sårbarhet som jag tidigare haft, hade försvunnit. Jag förstod då att det handlade om ett själens helande.
Jag var verkligen glad!
Och snart skulle det komma en fortsättning, ett andra steg...
...som jag berättar om nästa gång.
"...Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten."
Upp 21:16
lördag 22 januari 2011
Gör det - fastän du känner dig rädd!
Tidigt i mitt liv som frälst fick jag en dröm från Gud, som skulle visa sig få avgörande betydelse för att jag överhuvud taget skulle våga ta steg ut ifrån den återvändsgränd jag kände att jag hamnat i.
Jag vill dela den här, eftersom jag tror att den har något att säga till fler än mig...
...Jag stod på en strand tillsammans med flera andra människor, framför främmande vatten. Vi var tveksamma till om vi skulle våga oss i, och funderade på om det kunde vara farligt djupt, om man kanske skulle sjunka ner i en dybotten, eller om det kunde finnas krokodiler i vattnet. Det var en tryckande ödesmättad atmosfär, full av fruktan, och luften dallrade av spänning.
Till slut fattade jag mod och tog flera språng ut i vattnet. När jag märkte att jag bottnade och inget farligt hände, vände jag mig om och viftade och ropade till dem på stranden: "Jag bottnar! Jag bottnar! Kom i! Kom i!"
I samma stund kom det en person flygande högt ovanför mitt huvud, som hoppande från en trampolin, och landade långt ute på djupt vatten..."Så skulle jag också vilja göra!" tänkte jag, " men det vågar jag inte.."
I nästa sektion av drömmen var jag uppe på stranden igen, och nu fanns det ingen rädsla i luften. Jag började gå ett steg i taget ut i vattnet, och det blev djupare och djupare. Till slut var jag ute där vattnet nådde mig upp till halsen ...och där ute var den personen som hade kommit hoppande över huvudet på mig. Förvånad och glad tänkte jag: "Men, det gick ju lika bra att gå i! Jag behövde inte hoppa!"
I sista delen av drömmen låg jag helt avslappnad på rygg och flöt fram på en ström...
Instinktivt visste jag att vattnet i drömmen var en bild på liv. Jag som kände mig "torr" och livlös, förstod att detta var Guds sätt att tala om att han skulle hela och upprätta mig i sin takt, utan att tvinga mig att kasta mig ut i något. Det har hjälpt mig enormt på vägen att veta att jag inte behöver göra något utifrån press, eller för att verka häftig inför andra, utan bara ta ett steg i taget i närhet till och lydnad för honom - helt förvissad om att Han har hand om mig och kan föra mig dit han vill. För mig blev detta en bild av en verkligt kärleksfull och omtänksam pappa.
Denna dröm gjorde mig helt trygg och jag visste att jag skulle klara den "resa" som låg framför, även om jag skulle möta många förändringar och utmaningar - för min pappa i himlen hade allt under kontroll. Det var den bästa presentationen av Gud jag kunde få, och det är klart att han visste att jag behövde den...
...och han gör ingen skillnad på oss, utan han är densamme för dig! Känner du igen dig, så våga ta steg med Gud! - fastän du känner dig rädd. Han är att lita på!
" Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand."
Jes 41:10
Jag vill dela den här, eftersom jag tror att den har något att säga till fler än mig...
...Jag stod på en strand tillsammans med flera andra människor, framför främmande vatten. Vi var tveksamma till om vi skulle våga oss i, och funderade på om det kunde vara farligt djupt, om man kanske skulle sjunka ner i en dybotten, eller om det kunde finnas krokodiler i vattnet. Det var en tryckande ödesmättad atmosfär, full av fruktan, och luften dallrade av spänning.
Till slut fattade jag mod och tog flera språng ut i vattnet. När jag märkte att jag bottnade och inget farligt hände, vände jag mig om och viftade och ropade till dem på stranden: "Jag bottnar! Jag bottnar! Kom i! Kom i!"
I samma stund kom det en person flygande högt ovanför mitt huvud, som hoppande från en trampolin, och landade långt ute på djupt vatten..."Så skulle jag också vilja göra!" tänkte jag, " men det vågar jag inte.."
I nästa sektion av drömmen var jag uppe på stranden igen, och nu fanns det ingen rädsla i luften. Jag började gå ett steg i taget ut i vattnet, och det blev djupare och djupare. Till slut var jag ute där vattnet nådde mig upp till halsen ...och där ute var den personen som hade kommit hoppande över huvudet på mig. Förvånad och glad tänkte jag: "Men, det gick ju lika bra att gå i! Jag behövde inte hoppa!"
I sista delen av drömmen låg jag helt avslappnad på rygg och flöt fram på en ström...
Instinktivt visste jag att vattnet i drömmen var en bild på liv. Jag som kände mig "torr" och livlös, förstod att detta var Guds sätt att tala om att han skulle hela och upprätta mig i sin takt, utan att tvinga mig att kasta mig ut i något. Det har hjälpt mig enormt på vägen att veta att jag inte behöver göra något utifrån press, eller för att verka häftig inför andra, utan bara ta ett steg i taget i närhet till och lydnad för honom - helt förvissad om att Han har hand om mig och kan föra mig dit han vill. För mig blev detta en bild av en verkligt kärleksfull och omtänksam pappa.
Denna dröm gjorde mig helt trygg och jag visste att jag skulle klara den "resa" som låg framför, även om jag skulle möta många förändringar och utmaningar - för min pappa i himlen hade allt under kontroll. Det var den bästa presentationen av Gud jag kunde få, och det är klart att han visste att jag behövde den...
...och han gör ingen skillnad på oss, utan han är densamme för dig! Känner du igen dig, så våga ta steg med Gud! - fastän du känner dig rädd. Han är att lita på!
" Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand."
Jes 41:10
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)