Årets färg 2012

Som jag skrev i mitt allra första blogginlägg: "Kan inte lova att det inte blir lite 'färgade' inslag här"...så här är det första.
Färgen för 2012: Tangerine Tango (vald av Pantone) - en så livfull, energigivande färg som livar upp den mest sterila och gråa miljö - den gillar jag!

Den översta bilden (orange accent IKEA) är hämtad från bloggen "Interörguiden", den undre är en egen bild tagen av en rikt blommande Clivia (el. Mönjelilja) här hemma - helt rätt färg i år:)


"...Gud som rikligt ger oss allt att njuta av."
1Tit 6:17

Om att följa och om att lyda Gud mer än människor

Det var länge sedan jag skrev något här. Till stor del beror det på att det hänt så mycket omkring mig under hösten som tagit min tid. Men idag fick jag för mig att gå tillbaka och läsa igenom vad jag skrivit under mitt första år som bloggare...
Och jag blev väldigt uppmuntrad av att läsa igen vad Gud gjort i mitt liv. Om det gäller stora eller små saker spelar ingen roll - Gud blir lika stor för en oavsett. Just för att han bryr sig och visar sin omsorg när det gäller vardagliga detaljer, lika väl som att hans trofasthet blir så tydlig när hans hjälp kommer i rätt tid vid avgörande vägval i livet, då vi själva inte alls kan se vart vägen går vidare.
Ett bibelord som följt mig och hjälpt mig genom åren, när jag stått inför ett viktigt vägval för att följa Jesus, är: "..Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig."(Matt 16:24) 
Ett sådant tillfälle var när jag skulle låta vuxendöpa mig, för då poppade detta bibelord upp och blev det som gav mig modet som behövdes för att ta detta viktiga steg...
Jag var barndöpt i Sv. Kyrkan, och när jag tog upp i mitt samtal med prästen om min längtan att låta döpa mig, blev jag förvånad över det motstånd jag mötte. Han började tala om Mose och Röda havet och jag förstod varken vad han menade eller hur det hade med mitt vuxendop att göra. Han konstaterade i alla fall att det var ETT dop som gällde, och jag var ju barndöpt. Jag gick ifrån vårt samtal med många frågor i mitt huvud. Eftersom jag hade stort förtroende för prästen, blev det en krock mellan vad han sa och min inre över-tygelse....
Varför kände jag denna enorma längtan efter att doppas ner i vatten för att markera att jag ville lämna det gamla bakom mig, för att stå upp renad och gå framåt i något nytt?? Jag fattade ingenting, men så har jag ju aldrig varit någon teolog heller...
Jag läste förstås i bibeln om vuxendopet men lämnade det hela efter ett tag och bad Gud att visa mig hur jag skulle göra. Det gick en tid och det var när jag satt på tåget och läste en bok av Bonhoeffer, som svaret kom. Jag öppnade boken lite slarvigt och tittade på kapitel-rubrikerna - och då hamnade mina ögon på rubriken "Dopet". Jätte-intresserat började jag läsa, och det han skrev där om tanken bakom barndopet, gjorde att jag förstod att det var Gud bakom min längtan att låta mig döpas sedan jag som vuxen kommit till tro. 
Men det skulle dröja ytterligare någon tid innan jag vågade ta steget. Det var efter ett av mina första besök i en stor frikyrka som samma intensiva längtan efter dopet kom tillbaka. Och på olika sätt kom bibelordet som jag citerar här ovan till mig, och jag förstod att det var hög tid att lyda den inre maningen att låta döpa mig utan att bry mig om vad människor ev skulle tycka.
Och nog blev det en stark reaktion på det jag gjort...
När jag senare i ett samtal berättade för prästen att jag hade låtit döpa mig, reste han sig häftigt upp och utbrast: "Då har vi inte mer att säga varandra!!" och så gick han ut ifrån rummet där vi satt... 
Hur lätt vore det inte att bli besviken och deppig över hans dåliga bemötande av mig, en människa som tidigare varit mig till stor hjälp och som jag hade stort förtroende för! Men tack vare att detta bi-belordet talat så starkt till mig, och jag verkligen ville följa Jesus, hade jag en enorm frid inom mig och var övertygad om att jag hand-lat efter Guds vilja. 
Hans Ord håller att agera på, t o m trots vad för dig andligt betydel-sefulla personer ibland säger - om det inte är i enlighet med bibel-ordet eller de inte är ledda av den helige Ande. 
Så det bästa är att våga ta det lugnt och invänta Guds ledning! Han är mer mån än vi om att vi ska komma rätt. 


"Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."
Ps 119:105


"Och vare sig du viker av till höger eller vänster, så skall dina öron höra detta ord ljuda bakom dig: "Här är vägen gå på den"."
Jes 30:21


"Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor".
Apg 5:29

Längtan efter ett meningsfullt liv....

Ja, jag hade verkligen en längtan efter mening och ett djupare innehåll i mitt liv, efter frid i själen.... 

Jag hade levt ett hektiskt nöjesliv med allt vad det innebär, och tyckte att mycket av det var roligt, men det skulle visa sig vara en ytlig och flyktig glädje och djupt inom mig var jag allt annat än glad. Snart skulle jag få skörda det jag hade sått. Jag hamnade i en situa-tion där allt ställdes på ända, där jag inte såg någon utväg och där mina inrotade reaktionsmönster inte hjälpte mig, med andra ord, det gick inte att fly längre. Mitt behov av bekräftelse och sökande efter mening med tillvaron hade fört mig till en återvändsgränd, och nu försökte jag desperat hitta en utväg...

Jag vet inte varför, men jag sökte i astrologi bl a och lånade alla böcker som fanns i ämnet, på biblioteket - det var inte något vanligt intresse på den tiden så det fanns inte så många, men de som fanns studerade jag noga och trodde mig i dem kunna få svar på mina frå-gor och förstå människor och relationer. Man kan säga att jag läste dem som jag läser bibeln idag. Men jag blev mer och mer frustrerad, och en dag när jag satt och läste karaktärsdragen för människor föd-da i olika stjärntecken och vilka som passade ihop, kände jag en stark obehagskänsla och liksom hörde en röst inom mig som bestämt sa: "Lägg bort boken!" Det gjorde jag direkt och eftersom jag uppfatta-de det som en stark varning ville jag efter det inte ha mer med astrologi att göra. Jag är övertygad om att det var Gud som kom med den varningen, fast jag inte förstod det då. 
Vid ett tillfälle när jag var i en jobbig situation fick jag tanken att kontakta en kvinna, som en väninna hade talat om, för att bli spådd. Jag minns inte varför, men det blev i alla fall aldrig av, vilket jag också ser som Guds beskydd. Senare fick jag klarhet om att det jag höll på med inte är något oskyldigt utan att det är att ge sig in på mörkrets område.

En väninna som var prästdotter och kämpade med tron på Gud, var helt fascinerad av mitt engagemang i och tro på astrologin, och sa att hon önskade att hon hade haft den tron på Gud som jag hade på det-ta. Så uppochnervänt det kan bli! 

I detta skedet kom en kille som jag kände och berättade att han bli-vit frälst. Det han sa fångade mitt intresse eftersom jag tidigare på sommaren läst en bok där jag förstod att Gud finns och bryr sig (Läs tidigare inlägg). Han märkte det och hakade på och började besöka mig och försöka få mig med på samlingar som han brukade gå på. Jag tvekade och ville inte pressas till något utan ta det i min egen takt. För att få tyst på tjatet, som jag tyckte, sa jag att jag själv hade ordnat ett ställe att gå till för att studera bibeln. Det var till bibelstudium i församlingshemmet där jag bodde. Hur det än var hade jag ju mina rötter i Sv Kyrkan där jag var konfirmerad, och kände mig tryggare i det välbekanta. När jag kom dit första gången blev prästen jätteglad och där var många väldigt fina människor, men eftersom jag hade börjat gå till dessa bibelstudier för att slippa känna mig pressad att gå in i något annat, slutade jag snart och började en bildvävningskurs istället ...Jag hade blivit erbjuden att bli kursledare i bildvävning och satte det före bibeln.

Efter att jag blivit frälst skulle jag få kontakt med den prästen igen och då använde Gud honom mäktigt för att ge mig hjälp på min väg vidare.
Tiden gick och det blev inte så mycket av någonting. Jag visste inte hur jag skulle komma vidare men blev så småningom erbjuden av två tjejer att ha samtal och studier av bibeln hemma hos mig en gång i veckan. De tillhörde samma frikyrkliga sammanhang som killen jag kände, och han hade pratat med dem om mig och ordnat det hela. Det passade mig perfekt så jag accepterade det med glädje. Jag är väldigt glad så här i efterhand att den där "tjatiga" killen inte gav upp sitt engagemang för mig. Vi studerade Johannes evangelium och mycket var svårt att förstå, men jag ställde mina frågor och jag var så imponerad av att de tog sig tid varje vecka att komma till mig på sin fritid och prata och läsa bibeln. Jag tror det var det som gjorde starkast intryck på mig - vilken kärlek! Jag fick verkligen förtroende för dem.

Under denna perioden rörde sig mycket tankar i mitt huvud, och jag hörde bl a ett reportage i radion om svenskar som hade åkt till Indien och funnit ro och mening när de kommit in i ett boendekollektiv, och fått lära sig att utöva yoga för någon mästare. Jag kände mig väldigt nyfiken och attraherad av detta och hade satt ett tidningsurklipp på min anslagstavla som bibelstudietjejerna fick syn på. De sa inte så mycket men jag förstod på deras reaktion att de tänkte be, vilket hjälpte, för intresset för det svalnade ganska snart...

Hursomhelst, i våra bibelstudier läste vi i Romarbrevet 10 att om man med sitt hjärta tror och med sin mun bekänner Jesus som Herre blir man frälst, och de poängterade att jag inte behövde stå framme in-för folk i en kyrka och göra det, utan kunde i min ensamhet be Jesus bli min Herre. Samma dag som vi hade talat om det, gick jag in i mitt sovrum och böjde knä vid sängen och bad denna bön. Vi träffades några gånger innan de frågade mig om jag bett så som vi hade pratat om. Jag svarade ja, men sa också att jag inte tyckte att jag kände någon skillnad....Då visade de på att det i Rom 10:9 står att "om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst" men att det inte står "och känner"! Det var jag ju tvungen att hålla med om och undrade då om jag alltså var riktigt frälst. "Ja!" sa de i mun på varandra och gav mig varsin bamsekram. 

Redan från början blev det alltså klart för mig att tron och vand-ringen med Jesus inte är baserad på förnuftet eller på känslor, utan på det som står i bibeln - en så viktig sanning!!
Mitt förvirrade sökande gav till slut resultat och ett helt nytt liv fyllt av glädje och mening tog sin början för mig...


"Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst."
Rom 10:13


"Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas."
Matt 7:8

Upplyst, avslöjad och fri

Tänk att Guds ljus kan göra en människa rädd när hon får syn på röran hon levt med i mörkret...

Det hände mig när jag var på konferens i den stora frikyrkan. Det var första gången jag var i en sådan miljö och var lite skeptisk till vad jag hamnat i - jag tyckte det var så obehagligt när man t ex lade händer-na på folk och bad, och bad högt i tungor. Det gjorde man inte där jag brukade gå på möte. Jag sa därför till min väninna efter ett av mötena att jag tänkte åka hem. Men hur det nu var lyckades hon övertyga mig om att jag skulle missa något bra om jag inte stannade - så jag tog mod till mig och blev kvar på det följande mötet. Det ångrar jag inte, för på mötet började predikanten tala utifrån en bild han fått... 

Han sa att om man har bott i en mörk källare hela sitt liv, har man vant sig vid mörkret och lärt sig att hitta allt och leva sitt liv där. Kommer det då någon och lyser med en ficklampa så att man får se allt spindelnät och skräp i hörnen, är det lätt att bli chockad över röran och tänka att det vore bättre att släcka ljuset för att slippa se eländet.

Detta talade rakt in i min situation. Jag hade då inte varit med om så mycket av den helige Andes frihet, gåvor och kraft i mitt vanliga sammanhang. Jag kände mig avklädd. Det blev obehagligt att få av-slöjat min begränsning och bristerna i mitt liv. Men jag är väldigt glad över att jag inte flydde iväg, utan stannade kvar i ljuset så att jag fick förklaringen till vad som hände.

Det är lätt att bli lurad av obehaget att se det "ostädade". Men när man blir klar över att det är den helige Ande som visar vad som fun-nits där hela tiden - och gör det för att sätta en fri - då vill man bara ha mer och mer ljus. 

För vem vill inte vara fri?!

"Men allt kommer i dagen när det uppebaras av ljuset, ty allt som uppenbaras är ljus..."

Ef 5:13

Bättre sent än aldrig

Eftersom det är mammas födelsedag idag (6 juli), kom jag att tänka på hennes andliga födelsedag, som jag är väldigt glad över att ha fått vara med om...
Det var för fyra år sedan när hon var och firade julhelgen hos oss, som det hände. Vi satt och drack kaffe efter maten på annandagen, och lyssnade på en konsert med julmusik. Jultid som det var, kom vårt samtal ganska snart att handla om Gud och det kändes naturligt att fråga henne om det inte stämde att hon, liksom vi, trodde på Gud. Det svarade hon utan tvekan ja på... 
Mamma växte nämligen upp med troende föräldrar och hon brukade säga att deras familj fyllde en hel bänkrad i kyrkan, för de var så många syskon. Men jag hade aldrig sett henne vara en aktiv kristen, vilket kanske berodde på att pappa inte var troende. Han var snarare emot kristen tro, så hon hade kompromissat men hade alltså hela tiden bevarat sin barnatro.
Vårt samtal på annandagen gick vidare och vi pratade om vikten av att bli frälst, och avslutade med att fråga om hon inte ville bjuda in Jesus som Herre i sitt hjärta. Det ville hon och jag blev jätteglad över att höra hennes svar, och över att hon äntligen tog det steget. Jag hade förut försökt tala med henne om det här men orden hade bara studsat tillbaka. När hon passerade 80-årsstrecket, tyckte jag det var hög tid...men först nu när hon alltså hunnit bli 87 år, hade det äntligen blivit moget! 
Vad som var lite överraskande, var att vår katt Tussi också uppfattat att det hänt något positivt...
Mamma hade aldrig tyckt om katter och jag minns från när jag var liten, att hon brukade sjasa iväg dem som försökte närma sig henne. Och här, en liten stund efter att hon bjudit in Jesus i sitt hjärta, kom Tussi och hoppade upp och la sig väl tillrätta i hennes knä, där hon satt i fotöljen - och det med hennes tillåtelse! Dessutom uttryckte mamma att hon tyckte att Tussi var så söt och fin - något jag aldrig hört henne säga om en katt förut!
För mig blev detta så talande och visade direkt att något nytt hänt - från att ha hatat katter kunde hon nu uttrycka äkta kärlek till våran Tussi.
När vi blir frälsta får vi verkligen ersatt det gamla stenhjärtat med ett hjärta av kött och blod - och det är aldrig för sent!!


"Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött."
Hes 36:26

En öppen dörr på en oväntad plats

Man blir överraskad över på vilka platser Gud för en i kontakt med människor som han i sin kärlek vill nå fram till.
Det blev jag när jag var en period och arbetade på ett socialkontor, som för mig i alla fall inte var en så tänkbar plats att få hjälpa någon utifrån min kristna tro. Men visst, Gud visste min längtan att hjälpa människor att lära känna honom som är källan till all verklig hjälp...
En kvinna sökte ekonomisk hjälp med begravningskostnaderna för sin mans begravning, och vi kom fram till att jag skulle göra ett hembe-sök hos henne. Vi fick bra kontakt direkt, och ganska snart framkom det att hon också var kristen vilket gjorde oss båda glada. Hon slapp-nade genast av i den annars lite spända situationen och öppnade sig och berättade personliga saker i förtroende - bl a att hon hade en son som hon var väldigt orolig för. 
Han hade stuckit ifrån att göra värnplikten och istället åkt ner till Israel för att arbeta på en kibbutz. P.g.a att det var just en plikt då att göra militärtjänst, hade han repressalier att vänta när han kom tillbaka, och eftersom hon nu fått veta att jag var kristen, undrade hon om han fick komma och prata med mig om sin situation när han återvände till Sverige...
Det dröjde inte länge efter detta förrän sonen ringde mig och boka-de tid för ett besök. Vårt första samtal handlade om hans uppväxt som son till en frikyrkopastor. Han berättade att efter att ha lyssnat till sin pappas predikan om kärlek i kyrkan på söndagen, både han och systern ofta blev slagna när de kom hem - han var bitter både på Gud och på det aktuella frikyrkosamfundet. Han sa att han aldrig skulle sätta sin fot i en frikyrka igen. Vårt samtal handlade fortsatt om den kristna tron och mest om lag kontra nåd. Jag fick berätta om min bakgrund och frälsning och om hur den Gud var, som jag lärt känna. Han lyssnade intensivt och jag gav honom också en bok som beskrev skillnaden mellan lag och nåd så bra.
Vi träffades några gånger och pratade om tron på Gud, om hans värn-pliktstjänstgöring och fortsatta framtid. Jag uppmuntrade honom att ta kontakt med värnpliktsverket och reda ut det som blivit fel och även att verkligen våga göra ett besök i en frikyrka igen efter så många år...
Efter dessa samtal - så ovanliga för att vara på soc.- var jag några månader senare på annan ort och deltog i ett möte i en församling. Efter lovsången tog pastorn mikrofonen och började tala till någon som stod längst bak i lokalen lutad mot en pelare. Han bad mannen komma fram och talade då ut ett profetiskt budskap till honom som bl.a uppmuntrade honom att fortsätta ta steg på den väg han börjat vandra på...
När jag såg mannen gå fram såg jag till min stora glädje att det var samme man som jag haft kontakt med på socialkontoret! 
Här stod han nu framme i en frikyrka, som tillhörde just det samfund som han aldrig skulle sätta sin fot i mer!! Dessutom var han på plats i den stad där han kunde reda ut sin sak när det gällde militärtjänst-göringen. 
Jag är övertygad om att det var Gud som hjälpt och lett honom till denna plats och till just denna församling - och även sett till att jag var där just då, så att jag fick glädja mig över att se mannen få upp-rättelse och för att uppmuntra mig och visa att han kan använda sina barn på vilken plats och i vilken situation som helst. Givetvis ska vi följa olika lagar och regler, men när Gud öppnar dörrar till människor vid oväntade tillfällen, ska vi inte tveka att gå igenom dem. Gud är inte begränsad när det gäller att möta en människa som söker honom, och då behöver inte vi heller vara det - vi kan t.o.m hamna i själa-vårdssamtal på ett socialkontor!


"Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar" 
Jes 55:9

Frihet att välja

Bön är verkligen något som förändrar, som bryter igenom motstånd som kan ligga över en människa, men även över en plats. Jag var med om att få se genombrott på en plats en gång då det blev så oerhört tydligt att bön gör skillnad - ja, som skillnaden mellan ljus och mörker...

Det var när jag var med på en teamresa till Danmark. Vi hade samlats regelbundet några veckor innan och bett för den här orten och re-san, och när vi väl var där samlades vi varje dag för att förbereda da-gen med bön. Vi brukade fortsätta med att ha torgmöte nere i stan, då vi först spelade och sjöng och sedan fortsatte med att någon läm-nade ett kort vittnesbörd. Efteråt gick vi runt och försökte komma till tals med människor, och för att lämna inbjudan till möte som vi skulle ha på kvällen.

De första dagarna var det inte en människa som stannade för att lyss-na, inte någon vi fick samtala med och inte heller någon som ville ta emot någon inbjudan till möte - tvärtom var det flera som slängde ifrån sig papperet vi lämnade till dem. Människor bara rusade fram inneslutna i sig själva, och verkade nästan hånfullt fnysa åt oss. Vi fick inte ens ögonkontakt med någon. Det kunde inte bli mer stängt!

En morgon gick vi in för att be extra länge och gav oss inte förrän vi kommit igenom det kompakta motstånd vi kände över oss. Och vi kom igenom! Det kom en frihet och allt kändes lättare. 

Denna dagen visade sig också bli helt annorlunda nere på stan - folk tog sig tid att både stanna för att lyssna på torget och för att samtala och även ta emot mötesinbjudan. Så förunderligt fritt det hade bli-vit! Det var som om vi kommit till en annan plats med andra männi-skor och ändå var allt detsamma till det yttre.

Så tydligt det blev att det finns en osynlig verklighet som påverkar oss, utan att vi ens märker eller tänker på det. 

Jag lärde mig att se bakom det som synes vara - som att se att männi-skor som verkade vara nonchalanta och hårda, egentligen inte var helt fria att vara sig själva, utan var förblindade och påverkade av krafter i det osynliga. 

Det underbara var att upptäcka att det finns en starkare kraft som kan bryta igenom och vända mörker till ljus, som kan skingra lögner och göra människor fria och öppna att lyssna för att de sedan fritt ska kunna välja vad de vill tro på...

"Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangelium om Kristi härlighet - han som är Guds avbild"

2Kor 4:4

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna"

Ef 6:12