Även om jag tagit steg på min vandring mot upprättelse, blev det allt tydligare att det var något som stängde mitt inre, som begränsade min frihet och fick mig att känna mig "livlös"...
Efter att ha vågat ta ett stort steg att lämna mitt yrke, flytta till huvudstaden och hoppa på en utbildning med en helt ny inriktning, befann jag mig i mitt sökande efter mer liv, ganska snart på ett frireligiöst möte. Jag var inte van vid sådana, så jag kände mig därför väldigt udda och "uttittad" och tyckte alla andra verkade så heliga. Men när jag hörde predikan, visste jag att det var något jag ville ha mer av...
Innan jag hittat den ovan nämnda församlingen, hade jag sprungit runt som en yr höna i alla möjliga kristna sammanhang för att hitta det jag längtade efter. Jag trodde först att jag skulle finna det i den kyrka som det låg närmast till hands för mig att gå till, men när prästen där bad oss sätta oss avslappnat tillbakalutade, och blundande tänka att vi var ett ägg - DÅ bestämde jag mig för att leta på annat håll!!
Men den som är törstig och söker - han finner!...Och jag fann alltså till slut det jag törstade efter...
Första steget till hjälp blev när jag var på ett möte där det kom ett kunskapens ord om att någon hade problem med bitterhet och besvikelse. Jag tänkte direkt att det inte rörde mig eftersom jag hade förlåtit, och tänkte då på en viss person. Som väl var kom tilltalet igen om att den som kände sig sårad och besviken skulle ge sig till känna - och ja, det stämde på mig...så vips så stod jag upp ifrån bänken tillsammans med flera andra som också känt igen sig. Ordet "Genom Jesu sår har du blivit helad" proklamerades ut och det kändes som om det slungades emot mig som ett svärd, som "skar" igenom något i mitt inre som öppnades - och en varm känsla av glädje vällde fram. "Men jag är väl inte sjuk?", tänkte jag och trodde att det gällde helande av kroppen, samtidigt som jag inte brydde mig så myc-ket om hur det hängde ihop, utan bara njöt av glädjen som porlade upp från mitt innersta. Redan nästa dag märkte jag en påtaglig för-ändring i min relation till mina studiekamrater - jag upplevde att jag fått som ett skyddande hölje runt mitt inre, för känslan av utsatthet och sårbarhet som jag tidigare haft, hade försvunnit. Jag förstod då att det handlade om ett själens helande.
Jag var verkligen glad!
Och snart skulle det komma en fortsättning, ett andra steg...
...som jag berättar om nästa gång.
"...Åt den som törstar skall jag ge att dricka fritt och för intet ur källan med livets vatten."
Upp 21:16
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar