Längtan efter ett meningsfullt liv....

Ja, jag hade verkligen en längtan efter mening och ett djupare innehåll i mitt liv, efter frid i själen.... 

Jag hade levt ett hektiskt nöjesliv med allt vad det innebär, och tyckte att mycket av det var roligt, men det skulle visa sig vara en ytlig och flyktig glädje och djupt inom mig var jag allt annat än glad. Snart skulle jag få skörda det jag hade sått. Jag hamnade i en situa-tion där allt ställdes på ända, där jag inte såg någon utväg och där mina inrotade reaktionsmönster inte hjälpte mig, med andra ord, det gick inte att fly längre. Mitt behov av bekräftelse och sökande efter mening med tillvaron hade fört mig till en återvändsgränd, och nu försökte jag desperat hitta en utväg...

Jag vet inte varför, men jag sökte i astrologi bl a och lånade alla böcker som fanns i ämnet, på biblioteket - det var inte något vanligt intresse på den tiden så det fanns inte så många, men de som fanns studerade jag noga och trodde mig i dem kunna få svar på mina frå-gor och förstå människor och relationer. Man kan säga att jag läste dem som jag läser bibeln idag. Men jag blev mer och mer frustrerad, och en dag när jag satt och läste karaktärsdragen för människor föd-da i olika stjärntecken och vilka som passade ihop, kände jag en stark obehagskänsla och liksom hörde en röst inom mig som bestämt sa: "Lägg bort boken!" Det gjorde jag direkt och eftersom jag uppfatta-de det som en stark varning ville jag efter det inte ha mer med astrologi att göra. Jag är övertygad om att det var Gud som kom med den varningen, fast jag inte förstod det då. 
Vid ett tillfälle när jag var i en jobbig situation fick jag tanken att kontakta en kvinna, som en väninna hade talat om, för att bli spådd. Jag minns inte varför, men det blev i alla fall aldrig av, vilket jag också ser som Guds beskydd. Senare fick jag klarhet om att det jag höll på med inte är något oskyldigt utan att det är att ge sig in på mörkrets område.

En väninna som var prästdotter och kämpade med tron på Gud, var helt fascinerad av mitt engagemang i och tro på astrologin, och sa att hon önskade att hon hade haft den tron på Gud som jag hade på det-ta. Så uppochnervänt det kan bli! 

I detta skedet kom en kille som jag kände och berättade att han bli-vit frälst. Det han sa fångade mitt intresse eftersom jag tidigare på sommaren läst en bok där jag förstod att Gud finns och bryr sig (Läs tidigare inlägg). Han märkte det och hakade på och började besöka mig och försöka få mig med på samlingar som han brukade gå på. Jag tvekade och ville inte pressas till något utan ta det i min egen takt. För att få tyst på tjatet, som jag tyckte, sa jag att jag själv hade ordnat ett ställe att gå till för att studera bibeln. Det var till bibelstudium i församlingshemmet där jag bodde. Hur det än var hade jag ju mina rötter i Sv Kyrkan där jag var konfirmerad, och kände mig tryggare i det välbekanta. När jag kom dit första gången blev prästen jätteglad och där var många väldigt fina människor, men eftersom jag hade börjat gå till dessa bibelstudier för att slippa känna mig pressad att gå in i något annat, slutade jag snart och började en bildvävningskurs istället ...Jag hade blivit erbjuden att bli kursledare i bildvävning och satte det före bibeln.

Efter att jag blivit frälst skulle jag få kontakt med den prästen igen och då använde Gud honom mäktigt för att ge mig hjälp på min väg vidare.
Tiden gick och det blev inte så mycket av någonting. Jag visste inte hur jag skulle komma vidare men blev så småningom erbjuden av två tjejer att ha samtal och studier av bibeln hemma hos mig en gång i veckan. De tillhörde samma frikyrkliga sammanhang som killen jag kände, och han hade pratat med dem om mig och ordnat det hela. Det passade mig perfekt så jag accepterade det med glädje. Jag är väldigt glad så här i efterhand att den där "tjatiga" killen inte gav upp sitt engagemang för mig. Vi studerade Johannes evangelium och mycket var svårt att förstå, men jag ställde mina frågor och jag var så imponerad av att de tog sig tid varje vecka att komma till mig på sin fritid och prata och läsa bibeln. Jag tror det var det som gjorde starkast intryck på mig - vilken kärlek! Jag fick verkligen förtroende för dem.

Under denna perioden rörde sig mycket tankar i mitt huvud, och jag hörde bl a ett reportage i radion om svenskar som hade åkt till Indien och funnit ro och mening när de kommit in i ett boendekollektiv, och fått lära sig att utöva yoga för någon mästare. Jag kände mig väldigt nyfiken och attraherad av detta och hade satt ett tidningsurklipp på min anslagstavla som bibelstudietjejerna fick syn på. De sa inte så mycket men jag förstod på deras reaktion att de tänkte be, vilket hjälpte, för intresset för det svalnade ganska snart...

Hursomhelst, i våra bibelstudier läste vi i Romarbrevet 10 att om man med sitt hjärta tror och med sin mun bekänner Jesus som Herre blir man frälst, och de poängterade att jag inte behövde stå framme in-för folk i en kyrka och göra det, utan kunde i min ensamhet be Jesus bli min Herre. Samma dag som vi hade talat om det, gick jag in i mitt sovrum och böjde knä vid sängen och bad denna bön. Vi träffades några gånger innan de frågade mig om jag bett så som vi hade pratat om. Jag svarade ja, men sa också att jag inte tyckte att jag kände någon skillnad....Då visade de på att det i Rom 10:9 står att "om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst" men att det inte står "och känner"! Det var jag ju tvungen att hålla med om och undrade då om jag alltså var riktigt frälst. "Ja!" sa de i mun på varandra och gav mig varsin bamsekram. 

Redan från början blev det alltså klart för mig att tron och vand-ringen med Jesus inte är baserad på förnuftet eller på känslor, utan på det som står i bibeln - en så viktig sanning!!
Mitt förvirrade sökande gav till slut resultat och ett helt nytt liv fyllt av glädje och mening tog sin början för mig...


"Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst."
Rom 10:13


"Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas."
Matt 7:8

Upplyst, avslöjad och fri

Tänk att Guds ljus kan göra en människa rädd när hon får syn på röran hon levt med i mörkret...

Det hände mig när jag var på konferens i den stora frikyrkan. Det var första gången jag var i en sådan miljö och var lite skeptisk till vad jag hamnat i - jag tyckte det var så obehagligt när man t ex lade händer-na på folk och bad, och bad högt i tungor. Det gjorde man inte där jag brukade gå på möte. Jag sa därför till min väninna efter ett av mötena att jag tänkte åka hem. Men hur det nu var lyckades hon övertyga mig om att jag skulle missa något bra om jag inte stannade - så jag tog mod till mig och blev kvar på det följande mötet. Det ångrar jag inte, för på mötet började predikanten tala utifrån en bild han fått... 

Han sa att om man har bott i en mörk källare hela sitt liv, har man vant sig vid mörkret och lärt sig att hitta allt och leva sitt liv där. Kommer det då någon och lyser med en ficklampa så att man får se allt spindelnät och skräp i hörnen, är det lätt att bli chockad över röran och tänka att det vore bättre att släcka ljuset för att slippa se eländet.

Detta talade rakt in i min situation. Jag hade då inte varit med om så mycket av den helige Andes frihet, gåvor och kraft i mitt vanliga sammanhang. Jag kände mig avklädd. Det blev obehagligt att få av-slöjat min begränsning och bristerna i mitt liv. Men jag är väldigt glad över att jag inte flydde iväg, utan stannade kvar i ljuset så att jag fick förklaringen till vad som hände.

Det är lätt att bli lurad av obehaget att se det "ostädade". Men när man blir klar över att det är den helige Ande som visar vad som fun-nits där hela tiden - och gör det för att sätta en fri - då vill man bara ha mer och mer ljus. 

För vem vill inte vara fri?!

"Men allt kommer i dagen när det uppebaras av ljuset, ty allt som uppenbaras är ljus..."

Ef 5:13

Bättre sent än aldrig

Eftersom det är mammas födelsedag idag (6 juli), kom jag att tänka på hennes andliga födelsedag, som jag är väldigt glad över att ha fått vara med om...
Det var för fyra år sedan när hon var och firade julhelgen hos oss, som det hände. Vi satt och drack kaffe efter maten på annandagen, och lyssnade på en konsert med julmusik. Jultid som det var, kom vårt samtal ganska snart att handla om Gud och det kändes naturligt att fråga henne om det inte stämde att hon, liksom vi, trodde på Gud. Det svarade hon utan tvekan ja på... 
Mamma växte nämligen upp med troende föräldrar och hon brukade säga att deras familj fyllde en hel bänkrad i kyrkan, för de var så många syskon. Men jag hade aldrig sett henne vara en aktiv kristen, vilket kanske berodde på att pappa inte var troende. Han var snarare emot kristen tro, så hon hade kompromissat men hade alltså hela tiden bevarat sin barnatro.
Vårt samtal på annandagen gick vidare och vi pratade om vikten av att bli frälst, och avslutade med att fråga om hon inte ville bjuda in Jesus som Herre i sitt hjärta. Det ville hon och jag blev jätteglad över att höra hennes svar, och över att hon äntligen tog det steget. Jag hade förut försökt tala med henne om det här men orden hade bara studsat tillbaka. När hon passerade 80-årsstrecket, tyckte jag det var hög tid...men först nu när hon alltså hunnit bli 87 år, hade det äntligen blivit moget! 
Vad som var lite överraskande, var att vår katt Tussi också uppfattat att det hänt något positivt...
Mamma hade aldrig tyckt om katter och jag minns från när jag var liten, att hon brukade sjasa iväg dem som försökte närma sig henne. Och här, en liten stund efter att hon bjudit in Jesus i sitt hjärta, kom Tussi och hoppade upp och la sig väl tillrätta i hennes knä, där hon satt i fotöljen - och det med hennes tillåtelse! Dessutom uttryckte mamma att hon tyckte att Tussi var så söt och fin - något jag aldrig hört henne säga om en katt förut!
För mig blev detta så talande och visade direkt att något nytt hänt - från att ha hatat katter kunde hon nu uttrycka äkta kärlek till våran Tussi.
När vi blir frälsta får vi verkligen ersatt det gamla stenhjärtat med ett hjärta av kött och blod - och det är aldrig för sent!!


"Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött."
Hes 36:26

En öppen dörr på en oväntad plats

Man blir överraskad över på vilka platser Gud för en i kontakt med människor som han i sin kärlek vill nå fram till.
Det blev jag när jag var en period och arbetade på ett socialkontor, som för mig i alla fall inte var en så tänkbar plats att få hjälpa någon utifrån min kristna tro. Men visst, Gud visste min längtan att hjälpa människor att lära känna honom som är källan till all verklig hjälp...
En kvinna sökte ekonomisk hjälp med begravningskostnaderna för sin mans begravning, och vi kom fram till att jag skulle göra ett hembe-sök hos henne. Vi fick bra kontakt direkt, och ganska snart framkom det att hon också var kristen vilket gjorde oss båda glada. Hon slapp-nade genast av i den annars lite spända situationen och öppnade sig och berättade personliga saker i förtroende - bl a att hon hade en son som hon var väldigt orolig för. 
Han hade stuckit ifrån att göra värnplikten och istället åkt ner till Israel för att arbeta på en kibbutz. P.g.a att det var just en plikt då att göra militärtjänst, hade han repressalier att vänta när han kom tillbaka, och eftersom hon nu fått veta att jag var kristen, undrade hon om han fick komma och prata med mig om sin situation när han återvände till Sverige...
Det dröjde inte länge efter detta förrän sonen ringde mig och boka-de tid för ett besök. Vårt första samtal handlade om hans uppväxt som son till en frikyrkopastor. Han berättade att efter att ha lyssnat till sin pappas predikan om kärlek i kyrkan på söndagen, både han och systern ofta blev slagna när de kom hem - han var bitter både på Gud och på det aktuella frikyrkosamfundet. Han sa att han aldrig skulle sätta sin fot i en frikyrka igen. Vårt samtal handlade fortsatt om den kristna tron och mest om lag kontra nåd. Jag fick berätta om min bakgrund och frälsning och om hur den Gud var, som jag lärt känna. Han lyssnade intensivt och jag gav honom också en bok som beskrev skillnaden mellan lag och nåd så bra.
Vi träffades några gånger och pratade om tron på Gud, om hans värn-pliktstjänstgöring och fortsatta framtid. Jag uppmuntrade honom att ta kontakt med värnpliktsverket och reda ut det som blivit fel och även att verkligen våga göra ett besök i en frikyrka igen efter så många år...
Efter dessa samtal - så ovanliga för att vara på soc.- var jag några månader senare på annan ort och deltog i ett möte i en församling. Efter lovsången tog pastorn mikrofonen och började tala till någon som stod längst bak i lokalen lutad mot en pelare. Han bad mannen komma fram och talade då ut ett profetiskt budskap till honom som bl.a uppmuntrade honom att fortsätta ta steg på den väg han börjat vandra på...
När jag såg mannen gå fram såg jag till min stora glädje att det var samme man som jag haft kontakt med på socialkontoret! 
Här stod han nu framme i en frikyrka, som tillhörde just det samfund som han aldrig skulle sätta sin fot i mer!! Dessutom var han på plats i den stad där han kunde reda ut sin sak när det gällde militärtjänst-göringen. 
Jag är övertygad om att det var Gud som hjälpt och lett honom till denna plats och till just denna församling - och även sett till att jag var där just då, så att jag fick glädja mig över att se mannen få upp-rättelse och för att uppmuntra mig och visa att han kan använda sina barn på vilken plats och i vilken situation som helst. Givetvis ska vi följa olika lagar och regler, men när Gud öppnar dörrar till människor vid oväntade tillfällen, ska vi inte tveka att gå igenom dem. Gud är inte begränsad när det gäller att möta en människa som söker honom, och då behöver inte vi heller vara det - vi kan t.o.m hamna i själa-vårdssamtal på ett socialkontor!


"Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar" 
Jes 55:9

Frihet att välja

Bön är verkligen något som förändrar, som bryter igenom motstånd som kan ligga över en människa, men även över en plats. Jag var med om att få se genombrott på en plats en gång då det blev så oerhört tydligt att bön gör skillnad - ja, som skillnaden mellan ljus och mörker...

Det var när jag var med på en teamresa till Danmark. Vi hade samlats regelbundet några veckor innan och bett för den här orten och re-san, och när vi väl var där samlades vi varje dag för att förbereda da-gen med bön. Vi brukade fortsätta med att ha torgmöte nere i stan, då vi först spelade och sjöng och sedan fortsatte med att någon läm-nade ett kort vittnesbörd. Efteråt gick vi runt och försökte komma till tals med människor, och för att lämna inbjudan till möte som vi skulle ha på kvällen.

De första dagarna var det inte en människa som stannade för att lyss-na, inte någon vi fick samtala med och inte heller någon som ville ta emot någon inbjudan till möte - tvärtom var det flera som slängde ifrån sig papperet vi lämnade till dem. Människor bara rusade fram inneslutna i sig själva, och verkade nästan hånfullt fnysa åt oss. Vi fick inte ens ögonkontakt med någon. Det kunde inte bli mer stängt!

En morgon gick vi in för att be extra länge och gav oss inte förrän vi kommit igenom det kompakta motstånd vi kände över oss. Och vi kom igenom! Det kom en frihet och allt kändes lättare. 

Denna dagen visade sig också bli helt annorlunda nere på stan - folk tog sig tid att både stanna för att lyssna på torget och för att samtala och även ta emot mötesinbjudan. Så förunderligt fritt det hade bli-vit! Det var som om vi kommit till en annan plats med andra männi-skor och ändå var allt detsamma till det yttre.

Så tydligt det blev att det finns en osynlig verklighet som påverkar oss, utan att vi ens märker eller tänker på det. 

Jag lärde mig att se bakom det som synes vara - som att se att männi-skor som verkade vara nonchalanta och hårda, egentligen inte var helt fria att vara sig själva, utan var förblindade och påverkade av krafter i det osynliga. 

Det underbara var att upptäcka att det finns en starkare kraft som kan bryta igenom och vända mörker till ljus, som kan skingra lögner och göra människor fria och öppna att lyssna för att de sedan fritt ska kunna välja vad de vill tro på...

"Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangelium om Kristi härlighet - han som är Guds avbild"

2Kor 4:4

"Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna"

Ef 6:12

Överbevisande kärlek

Guds kärlek till oss människor är verkligen stor, och han är så ange-lägen att visa sin godhet att han tar varje möjlighet för att nå den som han ser är öppen och mottaglig, för att försöka få till stånd en relation...

...som när jag praktiserade som kurator på ett sjukhus, och blev om-bedd att ha stödsamtal med en ung kvinna. Hon hade plötsligt blivit utskriven från utredningsavdelningen där hon varit för att förhopp-ningsvis få veta varför hon varje vinterhalvår fick otäckt, vätskande eksem över hela kroppen. Naturligtvis blev hon väldigt besviken över att hon inte fick vara kvar en längre tid. Efter så många tidigare undersökningar utan klarhet, hade hon satt allt sitt hopp till denna utredning. Nu fick hon åka hem i förtid utan besked - hon var väldigt ledsen...

Det eksem som började på armarna varje höst och sedan spred sig över hela kroppen, var ett stort handikapp för henne. Hon kunde inte fullfölja någon utbildning eller arbete, eftersom hon p g a detta bara kunde ligga på sängen utan någonting på sig (lakan och kläder skulle bara ha klibbat fast och gjort ont).

Hon var som en fånge sex månader varje år i sitt hem.

Nu började hon i alla fall komma till mig en gång i veckan för att ha någon att tala med. Redan vid första besöket berättade hon att hon hade kompisar som hon då och då stötte ihop med på stan, och som hon tyckte var så jobbiga för de talade bara om Jesus och att han kunde hela henne o.s.v. - hon kunde inte tro att det fanns någon Gud och i alla fall brydde han sig väl inte om henne...

Den outtalade frågan blev hängande kvar i luften en stund, och till slut sa jag att jag var kristen och visste att var det någon som kunde hela så var det Gud. Jag sa att hans längtan var att hon skulle förstå att han bryr sig och vill ha kontakt med henne. Men hon var som sagt väldigt skeptisk. Jag föreslog att hon skulle be Gud visa sig för henne så att hon förstod att det var han, och att han verkligen brydde sig om just henne.

Vi hade vårt samtal varje vecka och hon pratade om sina katter, vad hon höll på att sticka o.s.v. - ja, det som rörde sig i hennes värld. Hon var full av energi och idéer. Jag kan verkligen inte påstå att jag hade något särskilt genomtänkt terapeutiskt samtal med henne, utan snarare fick jag vara något av en mamma för henne, som hon delade sin vardag med en stund...Men vi hade många härliga samtalstillfäl-len :-)

Jag tror att det var i oktober/november någon gång som hon kom till vår träff, och direkt när hon kom in sa hon lite osäkert: "Jag vet inte om jag vågar säga det" "Jo", sa jag "det tror jag att du vågar!" Hon satte sig ner och började berätta...några dagar innan, hade hon varit hos läkaren på sin årliga kontroll med anledning av eksemet. Han hade tittat på hennes armar och inte hittat det minsta spår av eksem, vilket de i vanliga fall var fulla av vid den tiden på året. Han vände och vred på armarna och tittade på henne förvånad och frågande, gick och hämtade en kollega för att hon också skulle titta, men ingen av dem hittade något eksem!! De hade sett ut som levande frågetec-ken och fattade ingenting...

Jag log och frågade henne: "Du vet vad det beror på, eller hur?!..för visst har du bett till Gud som vi sa?" "Ja" sa hon och nickade leende. 

Eksemet kom inte tillbaka och hon fick som ett helt nytt liv. Man kan utan överdrift säga att hon fick mycket att göra - hon som varit så full av planer och önskningar, fick nu fullt sjå att hinna med allt - bl.a. började hon på en utbildning och tog MC-körkort...Hon hade uppenbarligen bestämt sig för att ta igen allt det hon förlorat. 

Jag flyttade så småningom ifrån stan och vi kom ifrån varandra, men jag är säker på att hon aldrig glömmer vem som visade henne sin god-het och helade henne... 

Ja, Gud bevisade henne sin kärlek och jag hoppas och tror att hon blev frälst. Det var fantastiskt att få se denna Guds upprättelse av henne, mitt i en situation där jag egentligen inte fick prata om Gud med patienter, utom när de ställde direkta frågor.

Så mån han är om att visa oss att han är god och att vi vänder oss till honom för att söka en relation med honom, och tack för att Guds kärlek är så stor att den tar sig igenom alla mänskliga begränsningar för att nå den som söker honom!

"Herren blickar ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud"

Ps 14:2

Uppfylld önskan

När vår son var liten önskade han hett vid en tidpunkt att få en kickboard som hade blivit på modet just då.
Vår ekonomi tillät inte vid det tillfället ett sånt inköp, så efter att ha pratat med honom och förklarat situationen, kom vi fram till att vi skulle vända oss till Gud och be...
Hand i hand ställde vi oss alla tre på golvet och bad i överenskom-melse till Gud om en kickboard till sonen.
Efter ett par dagar ringde min mamma för att höra hur vi hade det. I slutet på samtalet sa hon plötsligt att hon i senaste numret av Ica-kuriren, som hon prenumererade på, sett en så trevlig sparkcykel som tydligen var mycket populär hos barnen...och hon undrade om inte det vore något för vår son. Hon hade kommit på tanken att hon ville ge honom en sådan, och nu ville hon bara veta vad vi tyckte om det... 
"Ja!", svarade jag glatt "det är precis vad han en längre tid har gått och önskat sig". 
Jag berättade också för henne att vi bara någon dag tidigare hade bett Gud om en sådan, och att hon nu alltså kom med bönesvaret. Det hördes att hon blev väldigt glad över att hennes tanke var så rätt och stämde med hans önskan, och en kort tid efter detta hade vi en glad son med den efterlängtade kickboarden i sin hand.
Detta har sonen aldrig glömt. Det har etsat sig fast i hans sinne att han får uttrycka sin önskan till pappa i himmelen, som villigt ger om det är en önskan efter hans vilja.
Många gånger efter denna händelse har han vänt sig till Gud med sina önskningar - för vi har inte alltid haft resurser att ge allt dyrare och dyrare "leksaker" - och i de flesta fall har de också gått i uppfyllelse.

Det är ovärderligt att ha med sig en bild av Gud som en som hör mig när jag ber - och då givetvis inte bara ber om saker, utan även när det gäller vägledning, vishet m m.
Barn behöver tränas i olika saker under uppväxten, och jag tror att Gud är väldigt mån om att de så tidigt som möjligt ska förstå och få erfara vem och hurdan han är, för att ha en rätt gudsbild med sig i vuxenlivet. 
Gud vill att de - och vi alla - ska veta i livets alla skiftande förhållan-den att han bryr sig och lönar den som söker honom (Hebr 11:6).


"...Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen"
Matt 18:19


"Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal"
Ords 22:6

Sjufalt tillbaka

Hästen Kalle

För några år sedan var min man och hälsade på hos en man som brukade hjälpa oss med att reparera bilen. 
Han var också ägare till flera hästar, och just den här dagen höll han på att sko en av dem. Eftersom mannen tidigare talat om att en av hans hästar - Kalle - hade astma, frågade min man vilken häst det gällde. "Det är den här" svarade han och menade den som han höll på att sko. Min man lade sin hand på hästens huvud och sa lite tyst: "Var helad i Jesu namn!".
Direkt när min man hört att hästen hade astma hade han tänkt att han skulle vilja be för den. Han hade själv lidit av astma hela sin uppväxt - med medicinering och förbud att springa, vara bland dju-ren eller i höet - m.a.o. allt man som barn tycker är roligt när man bor på landet, vilket han gjorde.
Han blev i vuxen ålder mirakulöst helad i ett möte, då predikanten fick ett kunskapens ord om någon som hade allergi och bihåleinflam-mation, och ville att denne skulle ge sig till känna. Min man tänkte att allergi hade han, men f.ö. stämde det inte. När ingen räckte upp handen fortsatte predikanten med att beskriva symptomen som det handlade om....DÅ kände min man igen att det var honom det gällde, och viftade med sin hand. Predikanten deklarerade: "Du är helad!". När han kom hem ville han testa om han verkligen blivit helad genom att göra sådant som han förut inte tålt - och det höll! Han var helad och har varit det sedan dess.
Tillbaka till hästen Kalle...månaderna gick, och efter ett tag frågade vi hur det hade gått för honom. Jodå, han hade varit och blivit tes-tad, och veterinären hade förvånat undrat vad som hänt eftersom astman var borta. Ägaren berättade att det var en som bett för häs-ten. "Tror du på sånt?!" hade veterinären frågat, "Ja, vad ska man tro...han är ju frisk!" svarade ägaren... 
Han berättade också att veterinären tidigare rekommenderat att avliva hästen eftersom han varit så dålig. Men vad som nu hände, var istället att Kalle var med och tävlade i ett terränglopp - och vann!! Ryttarinnan fick t.o.m hålla honom tillbaka sista sträckan för att han inte skulle passera ledarhästen, vilket var förbjudet i den typen av tävling. Han hade utan tvekan blivit helad!
Varken ägaren eller ryttarinnan var frälsta, men de blev övertygade om, och talade ut att det måste vara Gud som helat Kalle. Mänskligt sett hade det varit en hopplös situation, men nu fick de ett bevis på Guds omsorg om Kalle som de båda var mycket fästa vid - och de var verkligen tacksamma.
Gud har omsorg om både människor och djur...
Det härliga i det här är, att min man som haft astma och varit aller-gisk mot bl.a. hästar, nu fick be till helande för en häst med astma - det kan man väl kalla att få sjufalt tillbaka av det man blivit bestulen på!? 


"Föraktar man inte tjuven som stjäl...Om han ertappas måste han betala sjufalt igen och ge ifrån sig allt han äger i sitt hus"
Ords 6:30,31


"Din rättfärdighet är såsom väldiga berg, dina rätter såsom det stora havsdjupet; både människor och djur hjälper du, HERRE"
Ps 34:7

Vad är ingenting för någonting?

Detta blir lite av en fortsättning på mitt förra inlägg om att Gud utväljer det som "ingenting är". Vill tala lite om vad som menas med "ingenting" i det citerade bibelordet.

"Ingenting" här menas förstås i världens ögon, för i Guds ögon är vi mycket värdefulla, vi är hans älskade barn. Och han är inte en pappa som trycker ner eller är missunnsam - nej, han har både frihet, he-lande, frid, seger och försörjning att ge oss. 

Världens betydelse av att vara "ingenting", är att ha brist på olika sätt, som t.ex. hälsa, pengar, position, utbildning, uppfostran, charm eller kontakter. Gud bryr sig inte om något av detta - de kan snarare vara hinder - utan han ser till vad som finns i människans innersta, i hjärtat.

"Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet." Ords 4:23

Är det rätt ställt med mitt hjärta är inte Gud hindrad av någon brist jag har i det yttre, det är också därför det verkar så dåraktigt för många med världens värderingar. Det är helt enkelt två helt skilda världar vi talar om....

Och vi kan välja vilket synsätt vi vill ha på oss själva och andra - Guds eller världens.

Sedan finns det de som i enlighet med Jante-lagen säger och har attityden att "Men inte ska väl jag, jag är väl ingenting". Det är inte heller det "ingenting" som menas i bibelordet - det är falsk ödmjuk-het eller m.a.o. högmod.

Bibelordets "ingenting" är helt enkelt att ha kommit till slutet av sin egen förmåga, och erkänna att man har behov av hjälp och sträcka sig efter den. 

Just den attityden letar Gud efter, för då kan han fylla på med sin kraft.

"Ty Herrens ögon överfar hela jorden för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom"

2 Krön 16:9

Är du ingenting så är du utvald

"Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud - ja, det som ingenting var - för att han skulle göra det till intet som någonting var. Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför Gud." 1Kor 1:27,28

Vilket hopp dessa ord inger!

Gud har ett synsätt som är tvärtemot vårt - de människor som vi tycker är utan betydelse, tidskrävande, stökiga och besvärliga, ser han på som möjligheter. De människor som misslyckats på det ena eller andra sättet, och saknar egen förmåga ser han som potentiella bärare av sin härlighet. Ja, egen duktighet är t o m ett hinder.

Så den som är misslyckad, svag och riktigt "nere i dyn" kan frimodigt se uppåt och förvänta att få hjälp från Gud, för han har en förkärlek för den "lilla" och "svaga". Där inget hopp eller mänsklig hjälp finns, där har Herren desto större möjlighet att nå fram, för där finns ingen stolthet, prestige eller duktighet i vägen.

En kvinna berättade en dröm hon haft...

Hon kom in i en affär för att handla då hon märkte att människorna omkring henne började strama upp sig, och man viskade något om att "han kommer" - och in i affären kom Jesus. Han ville ha en lerkruka, och blev förevisad de finaste och vackraste krukor affären kunde erbjuda, men Jesus fastnade inte för någon av dem. Han fick då syn på några lerskärvor som låg i ett hörn, och affärsinnehavaren var snabb att be om ursäkt för att det var skräpigt...men just de skärvor-na valde Jesus ut. Han tog upp dem i sina händer och förklarade att de var de enda han hade användning för...

Från att vara trasig och svag kan du bli hel och upprättad - i Guds hand!

"...Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan"

Jes 66:2

En nyckelfråga

Vi kom till biblioteket för att ha vårt möte på söndagen, som vanligt...

Carina hade varit och hämtat nyckeln på lördagen och var först på plats på söndagen för att öppna. Problemet var bara att denna söndagen fick hon inte upp dörren med nyckeln, hur mycket hon än försökte. Ytterligare en församlingsmedlem var med, och provade även hon att öppna, utan att lyckas...

Efter en stund kom vi för att ställa iordning för ljud, inspelning och duka för fika. Vi var fyra personer och provade alla att få upp dör-ren, men nej, det var precis stopp. Nyckeln rörde sig inte en milli-meter - hur vi än försökte trycka på och lyfta dörren, och lirka med nyckeln i olika lägen - dörren förblev låst...

Till slut tog vi varandras händer, bad och begärde att dörren skulle öppnas i Jesu namn. Efter det satte min man in nyckeln i nyckelhålet igen - OCH nu gick nyckeln lätt och smidigt att vrida runt, precis som att vrida den i smör, sa han...

Glada och tacksamma rusade vi in och började med våra sysslor och lyckades, trots förseningen, bli färdiga i tid.

När vi sedan avslutat mötet med efterföljande fika, packade vi ihop våra grejor, gick ut och skulle låsa dörren efter oss. Nähä, nu gick den inte att låsa! Det var som förgjort, det gick bara inte. Vi fick helt enkelt lämna den olåst. Så fick det bli...ytterdörren skulle ju i alla fall vara låst och personalen skulle dessutom komma på måndag morgon. 

På måndagen gick också Carina till biblioteket för att berätta för dem vilket problem vi haft med nyckeln. Kvinnan i receptionen lyssnade till hennes berättelse och sa sedan: "Det var inte konstigt för ni fick fel nyckel"!!

Hon fick säkerligen en del att fundera på efter att Carina berättat att vi kunnat öppna med nyckeln efter att vi bett till Gud.

Vi valde att se det som ett tilltal - att Gud öppnat just denna ort för oss med sin förmåga, och att det inte går att stänga det som han öppnat.

Och vi blev naturligtvis väldigt uppmuntrande över Guds ingripande - att se så tydligt att för honom finns inga omöjligheter! 

Han är mäktig att göra vad som helst - även öppna en låst dörr med fel nyckel...

"Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga..."

Upp 3:8

"Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt"

Matt 19:26

Körkortet tillbaka på oväntat sätt

En måndag kom en kvinna till bönen hos oss, och efter avslutad sam-ling fick hon hjälp att ta på sig kappan, vilket hon var tacksam för eftersom hon hade så dålig syn, sa hon. Den som hjälpte henne visste inte om detta, och sa att så skulle hon ju inte behöva ha det, utan menade att hon kunde bli helad. "Ja men jag är tacksam för att jag är frälst" sa hon. På frågan om hon trodde att Jesus ville att hon skulle ha sin syn, svarade hon i alla fall "ja". Då lade personen som hjälpte henne, handen på hennes ögon, bad kort och talade ut: "Ha din syn i Jesu namn!"...hon tackade så mycket och gav sig sedan iväg med de andra.

Vi fick senare veta att hon dagen efter detta, direkt när hon vaknat på morgonen, märkte att hon såg klarare och att det var som om dimman skingrats i hennes ögon. Allt eftersom dagarna gick såg hon bättre och bättre. Hon fick tid hos sin ögonläkare som hon regel-bundet träffar för kontroll, och när han undersökte ögonen kon-staterade han förvånat att hennes syn förbättrats. Han medgav också att om det finns en Gud måste det vara han, för med den diagnosen (tunnelseende) finns det ingen chans att det kan bli bättre, utan istället tvärtom - sämre och sämre. Orsaken till det är att vävnaden runt "tunneln" är död.

Men kvinnans syn hade blivit så bra att hon t o m fick ett intyg utskri-vet för att få sitt körkort tillbaka. Hon var överlycklig! 

Dessutom visade det sig vid hennes nästa läkarbesök, att synen ytter-ligare hade förbättrats...Vävnaden i ögonen hade uppenbarligen fått nytt liv!

Det är lite humor att allt det här hände EFTER bönesamlingen och efter bara en kort bön i hallen. Alla inblandade blev överrumplade av det snabba bönesvaret, och det blev ju väldigt tydligt att det inte var någon mänsklig prestation som åstadkommit helandet - bara en hand som lades på ögonen och sanningen som talades ut...

Naturligtvis behöver vi veta att bibelordet är sant att Jesus tog på sig alla sjukdomar i vårt ställe och att helande tillhör oss idag. Sedan verkar det som om att det är lättare för oss att ta emot när vi inte hinner tänka så mycket och analysera, utan bara är öppna, hör Ordet och låter det verka det som det är utsänt för att verka...

All ära till Gud!!

"...De ska lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska"

Mark 16:18

"Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar och ger säd till att så och bröd till att äta, så ska det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt ut det"

Jes 55:10,11

Volvo, bensin och instruktionsbok

En dag kom en man i vår bönegrupp och meddelade oss att han hade fått från Gud att han skulle ge oss en Volvo, som han en längre tid hållit på att "meka" med. Han hade lagt ner många timmar på att få den i toppskick - ja, även kostat på hellackering. Tanken var att han skulle sälja den och få ut lite pengar, men nu hade alltså Gud manat honom att skänka den till oss.
Till att börja med var det svårt att fatta...jag menar, hur många gånger blir man erbjuden att få en bil?! Men när han berättade historien bakom, förstod vi att han menade allvar...
Hustrun hade stått och diskat när hon hört inom sig: "Ni ska  ge bort Volvon till LE och Annica", men hon ville inte säga det till sin man, utan bad att Gud skulle tala till honom. En kväll när mannen kom hem sa han bara: "Jag tror vi ska ge bilen till LE och Annica". De kunde nu konstatera att de båda fått samma tanke, men för att vara riktigt säkra bad de Gud tala till dem en tredje gång. De bad att de skulle få tilltalet tillsammans och inom tio dagar.
På onsdagen var de båda på möte och lyssnade på Carl-Gustaf Severin - OCH han predikade bl.a. om att ge bort bilar!! De tittade på varan-dra och visste nu säkert att de uppfattat rätt.
...Vi fick en bra bil och blev jätteglada och tacksamma, särskilt som vi precis skulle flytta och därmed börja pendla fem mil t.o.r. varje dag. Vad ingen av oss visste, var tillståndet på den bil vi haft. Vi gav den till mannen för att han skulle kunna reparera och sedan sälja den. När han skulle lyfta upp den på domkraften hejdade han sig och vågade inte fortsätta - han upptäckte att en bärande balk var så gott som av.
Bara tanken på att vi skulle ha kört alla dessa mil med den dåliga bilen, kan få en att rysa. Men nu behövde vi aldrig det - Gud var före! Istället kunde vi ännu mer glädja oss över att ha en välfunge-rande bil. Att vår gamla var så dålig hade vi inte haft en aning om, men Gud visste vad vi inte visste och beredde också en suverän lösning för oss! 
Gud är god och har verkligen allt under kontroll!
Jag vill berätta ytterligare ett exempel på Guds ingripande där den här bilen var inblandad...
Min man gick i skolan fem mil ifrån där vi bodde, och en dag konsta-terade han att bensinen inte skulle räcka till att ta sig hem, och pengar skulle vi få först dagen efter. Han valde då att stanna hemma. Jag tyckte att han ändå skulle ha givit sig iväg i förväntan på att det skulle ha ordnat sig, men han lyssnade inte på sin hustru...;-)
Senare på dagen ringde en man i bönegruppen och undrade var min man varit, eftersom han hade stått med sin dotters bil på skolpar-keringen och väntat att han skulle dyka upp. Hans ärende var att tanka över en massa kvarvarande bensin från dotterns bil till vår, innan han körde den till skroten...
Min man ångrade verkligen att han inte åkt iväg trots allt, så att han fått uppleva denna speciella och oväntade Guds lösning. Det ska sägas att vi sedan fick den där bensinen i alla fall.
Här är ännu ett bevis på Guds omsorg om alla detaljer...
Givaren av Volvon tyckte att vi borde ha fått en instruktionsbok med till bilen, men vi hade inte så mycket tanke på det - vi hade ju fått en bil! Efter en tid behövde min man uppgift på lufttrycket i däcken, och tänkte att det hade ändå varit bra med en instruktionsbok. I samma veva ringde mannen som givit oss bilen och berättade att han, efter att ha bett Gud om att få tag på en sådan, fått en bunt biltid-ningar av en granne. Han satte sig och tittade igenom tidningshögen - och vad hittade han? - jo, en instruktionsbok till en Volvo just den årsmodellen som vi fått!
Gud bryr sig om ALLT, och inget är för obetydligt för honom - Vilken god pappa vi har! Många gånger räcker det med att önska eller tänka på en sak, så vet han det...


"...Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det"
Matt 6:8


"Det ska ske att innan de ropar ska jag svara, medan de ännu talar ska jag höra"
Jes 65:24

En överraskande resa

När vi var nya som församling, satt vi på skoj och letade på nätet efter om det fanns någon annan med samma namn som vår församling...

Jodå, vi hittade en kristen bokhandel i Klippiga bergen som hade namnet Fountaingate. Min man skrev ett mail och berättade lite kort vilka vi var och att det vore roligt att höra ifrån dem. Snart svarade en som hette Jan, och så började en mailväxlingskontakt oss emellan...

Snart visade det sig att Jan, som vi hade trott var en man, var en kvinna som egentligen hette Janet. Vi lärde känna varandra mer och mer efter hand, och det dröjde inte så länge förrän hon började tala om att hon gärna ville träffa sin svenska familj. Hon tyckte att vi skulle komma och hälsa på henne där hon bodde i Evanston, i Wyoming nära Salt Lake City. Vi gjorde klart för henne att vi då inte hade några som helst ekonomiska möjligheter att göra någon resa, men såg fram emot att träffa henne någon gång i framtiden...

Trots det skrev hon allt oftare om hur hon gladde sig över att vi skulle komma och hälsa på, så vi började misstänka att det blivit ett missförstånd. Till sist skrev min man ett mail och förklarade att hon kanske fått fel för sig, men att vi absolut inte hade några ekonomiska förutsättningar att komma just då. Det dröjde inte länge förrän hon skrev tillbaka och menade att hon aldrig sagt att vi skulle betala något, utan nu hade hon beställt flygbiljetter till oss, och ville att vi skulle komma när skolan slutat i juni - punkt slut!

Vi fick en glädjechock och var helt överväldigade!! Samtidigt som vi gladde oss kändes det helt overkligt. Men nu var det bara att börja planera vad vi skulle packa och ha med oss, vilket var oerhört inspi-rerande och roligt - och vi hade ju ett par månader på oss...

Ingen av oss hade varit i USA tidigare, och för vår son som då var tio år var det första flygresan - spännande värre!

Dagen kom och vi flög med ett stort SAS-plan från Köpenhamn över Färöarna och Grönland. Eftersom det var klart väder kunde vi roa oss med att se länderna vi passerade på bildskärmen på stolsryggen fram-för, och sonen "hann" inte sova en blund för alla spännande Disney-filmer man kunde välja att kolla på.

Trötta och lyckliga kom vi fram och möttes av Jan, hennes dotter och barnbarn. Vi fick övernatta på ett hotell i Salt Lake City, varifrån vi dagen efter fortsatte mot Evanston, efter att vi ätit vår första ameri-kanska frukost och badat i poolen.

Vi fick träffa hennes församling, alla hennes underbara vänner, blev bjudna på grillparty, bröllop mm mm, och utöver detta tog hon oss med till världens äldsta nationalpark - Yellowstone. Det var en enorm upplevelse att se alla gejsrar, bl a "Old Faithful" som har utbrott varannan timme, de svavelosande puttrande varma källorna lite överallt i landskapet - och så bergen och vattenfallen, förstås. Dessutom såg vi både elk och buffel - helt fantastiskt! Ett besök på Buffalo Bill Museet blev det naturligtvis också - det hör ju till när man är i "Vilda Västern".

Dessa tre veckorna vi var i USA kan sammanfattande beskrivas som en enda vederkvickande dusch. Vi blev så positivt bemötta, fick se så mycket vackert och fick glädja oss så mycket att det kändes som om vi varit borta i flera månader - ja, vi blev helt enkelt "avdammade" och upplyfta.

Jag är helt övertygad om att det var Gud som kopplade ihop oss med Jan, som har blivit en mycket god vän till familjen, och som också hade förberett denna resa. Den blev en så oerhört stor välsignelse, eftersom det vid den tidpunkten hände en hel del tuffa saker om-kring oss. Han visste att vi behövde semester, och gav oss det på ett så överflödande sätt, mitt i en situation då vi inte hade råd med någon semester överhuvudtaget.

Gud förser och visar sin omsorg på så många olika sätt när vi går med honom. Det är ingen idé att försöka räkna ut hur det ska gå till - vi kan ändå inte - och det finns ju inget härligare heller än positiva överraskningar! 

Gud är en god far för oss alla som är hans barn, och han har många glada överraskningar i beredskap för oss när vi vandrar på hans väg...

" Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens till att ge er en framtid och ett hopp"

Jer 29:11

"Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker"

Jak 1:17

I sista minuten - men inte för sent

När vi för några år sedan var tvungna att flytta ifrån det hus vi hyrde, hade vi ingen aning om vart vi skulle ta vägen... 
Den här gången fick vi aldrig klart med någon ny bostad att flytta in i direkt. Vi fick börja med att låna en liten lägenhet så att vi i alla fall hade någonstans att sova, och våra möbler magasinerade vi i ett hus i närheten.
Vi kollade annonser över hus att hyra, och var och tittade på det ena efter det andra - många väldigt fina och lämpliga för oss tyckte vi, men fastän det första intrycket av huset och relationen till hyres-värden ofta var positivt, infann sig inte den riktiga friden över att det var rätt. Vi var frågande, för vi visste att Gud ville ge oss ett rymligt hus att bo i, särskilt som vi är en församling som brukar samlas hemma hos oss. 
Tills vidare fick vi hyra en lägenhet en månad i taget, vilket bostads-bolagen normalt aldrig går med på. Man gjorde dock ett undantag för oss, vilket passade perfekt eftersom vi då kunde flytta med kort varsel när vi hittat "vårt" hus.
Detta sökande pågick i ca ett halvår...
Men så en dag fick vi syn på en annons om ett hus att hyra, och efter att ha pratat med ägaren gav vi oss iväg för att titta. Det skrek JA! inom oss direkt vi såg det, och sonen var snabb att paxa sitt rum - han var helt säker på att detta var huset med stort H. När vi sedan fick se den stora gammeldags salen, tittade min man och jag på varandra och "visste" - även vi - att här var det. Salen var som gjord för att samla folk i...Men nu ville ägaren först kolla upp vilka vi var, så skulle han sedan höra av sig.
Tiden gick och vi hörde ingenting och vi hörde ingenting - det var inte utan att vi började vackla lite - särskilt när vi fick beskedet en torsdag fm att vi på måndagen måste tömma förrådet där vi hade våra möbler. Vi hade inte en aning om var vi skulle göra av allt. Det blev mer och mer spännande! Gissa om vi bad...
Samma torsdag, på eftermiddagen, ringde husägaren för att meddela att han ville skriva hyreskontrakt med oss!! Vi jublade och hoppade av glädje. Nu kunde vi flytta in vid nästkommande månadsskifte, och dessutom var det helt OK att vi flyttade in våra möbler direkt efter-som huset ändå stod tomt - vilket bönesvar!
Bara en sak återstod som vi behövde ha en lösning på, och det var hur vi skulle betala oljeuppvärmningen till ett drygt 200 kvm stort hus.
Hursomhelst, på helgen flyttade vi in alla möbler och saker från förrådet - och då! - mitt i jobbet att baxa upp det tunga pianot för trappan, blev min man kontaktad av en person, som meddelade att Gud hade manat denne att stå för uppvärmningskostnaden så länge som vi bodde där!!!
Guds perfekta timing - inte för sent, men inte för tidigt heller!
Detta är ett av många tillfällen som Gud visat oss att han är Herren som förser, som ett av hans namn är i Bibeln. Han är den han säger att han är - Han är vår försörjare.
Vi behöver hålla ut och våga tro på att han har förberett det som passar bäst för oss, även om vi kanske känner oss oansvariga och frestas att försöka fixa till en lösning själva, och även om det hela ser ut att sluta i katastrof...
När vi går i lydnad och vågar göra oss helt beroende av honom, får vi erfara hans oerhörda förmåga (= hans nåd), som långt överträffar vår. 
Vi kan lita på att han leder oss fram i frid - och hans lösning kommer alltid i tid!




"Men den som hör mig skall bo i trygghet utan att behöva frukta något ont."
Ords 1:33

"Och Abraham kallade platsen HERREN förser. Idag säger man: Berget där HERREN förser."
1Mos 22:14

Hotad till livet utan att bli rädd

Det hände när jag arbetade en sommar på ett kristet behandlings-hem för kvinnor med missbruksproblem...
Timmen var sen och efter kl 22.00 skulle det vara lugnt och tyst, så därför bad jag (vänligt) en tjej som satt i TV-rummet att stänga av TV.n. Jag hade precis kommit in i köket och stod och pratade med en trotjänarinna - en äldre kvinna som själv tidigare haft problem med missbruk, men som hade valt att bo kvar på hemmet och vara en resurs när och där det behövdes...
...Och nu behövdes hon verkligen, för efter mig kom tjejen som jag sagt till, rusande, tog tag i ett glas som stod på bordet, kom emot mig med ögon sprutande av hat och hotade mig med glaset mot mitt ansikte, och sa: "Jag ska döda dig!". Jag blev helt paff och hann inte reagera, men det gjorde däremot den äldre kvinnan. Hon tog sin käpp som hon hade i handen och drämde den i golvet och sa: "I Jesu namn!!". Jag såg hur tjejen framför mig bara sjönk ihop och verkade allmänt förvirrad, som om hon inte visste vad som hänt eller vad hon skulle ta sig till. Jag hjälpte henne till en stol och vi satte oss vid bordet, hon var helt slut.
När hon lugnat ner sig bedyrade hon att hon aldrig skulle vilja döda mig och att hon inte fattade att hon sagt som hon gjort - ja, hon var helt ifrån sig. Jag gjorde klart för henne att jag inte trodde hon egentligen menade det hon sagt heller.
En liknande händelse inträffade när jag jobbade på ett eget boende för äldre missbrukare, som av kommunen betraktades som "hopplösa fall". En kväll knackade en man som bodde där, på dörren till gemenskapsutrymmet och ville komma in och få kaffe, fastän han visste att han inte fick komma in när han var onykter. Jag sa att jag skulle fixa en mugg kaffe som han kunde ta med in till sig.
Han ilsknade till, bröstade sig, spände ögonen i mig och sa att han skulle slå mig sönder och samman, men nu var jag ju kvinna, så.. ...Saken var den att det väldigt ofta var bråk och slagsmål inne hos honom och någon gång hade jag varit där och torkat upp blod t.o.m., och även fått ringa efter ambulans att komma och hämta människor som blivit skadade inne hos honom - så han var alltså inte att "leka med". Jag stod där med dörren öppen med honom hotande utanför, men hann aldrig bli rädd...
Nej, istället kände jag som om två skyddande jättearmar omslöt mig och en underbar frid fyllde mitt inre. Jag sa bara helt lugnt något i stil med att: "Du kan inte göra mig något illa.." Resultatet blev att han sjönk ihop som en säck som om luften gick ur honom, och han bara stod där tyst. Jag frågade till slut om han inte ville att jag skulle komma in till honom med lite kaffe. Jo, det ville han...och så lomade han iväg in till sig.
De här två händelserna gav mig förvissning om, att när jag går med Gud och ger ut av hans kärlek och betjänar andra, behöver jag aldrig vara rädd hur farlig situationen än verkar. Guds beskydd fungerar!
För mig, som då detta hände, var ganska okunnig om vad som stod i Bibeln, blev detta ögonöppnaren till att jag behövde gå på bibelskola för att lära mig mer - bl.a. om beskyddet och om kraften i namnet Jesus.
Det gjorde jag hösten som följde, och fick där den livsviktiga insikten om vilken segerposition vi har fått som troende...
Allt ont måste böja sig när vi talar och ber i Jesu namn, och vi har fått nyckeln till verklig hjälp till människor som på olika sätt är fångade - vilket förtroende och vilken tillgång!

"Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: "I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på." Han skall rädda dig från fågelfängarens snara och från den förödande pesten. Med sina fjädrar skall han övertäcka dig, under hans vingar skall du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm."

Ps 91:1-4

"Se jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er."

Luk 10:19

Nyfött och nyskapat

Jag märkte att jag fort blev stor...men det här hade jag inte väntat mig, och blev ganska orolig för hur en opereration med barn i magen skulle gå...

Situationen var alltså att jag var gravid, då det upptäcktes vid ultra-ljudsundersökningen att det fanns vätska i buken som inte skulle vara där. Man kunde inte se var den kom ifrån men konstaterade att man måste operera för att ta bort den - barnet behövde plats att växa...

Min man och jag var väldigt glada över att vi nu väntade vårt första barn. Vi hade gift oss sent i livet och var inte purunga längre - dess-utom hade min man haft påssjuka som barn med nedsatt fertilitet som följd - så vår glädje var obeskrivligt stor över att jag nu var gra-vid. Det ska sägas att vi fått löften i form av bibelord och tilltal, både var för sig och tillsammans, om att vi skulle få en son, en Samuel - så helt överraskade blev vi inte, men som sagt enormt glada för att det äntligen var på gång! Så vissheten om att Gud var med hade vi - det gjorde oss lugnare.

Jag var i 20.e veckan när dagen för operation kom. När de öppnat upp såg de att vätskan kom från ena njurbäckenet som innehöll två liter vätska! Orsaken till att det fyllts på var att urinledaren var igen-täppt - inte konstigt att jag hade blivit så fort stor om magen! De fick kalla på en urolog som satte in en plastslang för att leda ut vätska som ev. kunde fyllas på igen, så skulle man åtgärda det hela efter att jag ammat klart. Läkaren/urologen sa att det bara var slamsor kvar av njuren och njurbäckenet, så det var bara att operera bort alltihop senare. När jag hörde honom säga detta, var det något som reste sig på insidan och jag tänkte: "Nähä, här ska inte tas bort någon njure!"

Hursomhelst, allt fungerade jättebra med graviditeten och födelsen av - JA, det blev en son som vi blivit lovade, och namnet var givet - Samuel! 

Tiden gick fort och "plötsligt" hade jag gått omkring med den där slangen två år "för länge". Feber m m hade kommit ivägen för opera-tionen dittills, men på sommaren fick jag strul med slangen och var tvungen att få hjälp på sjukhuset. Jag fick då träffa en vikarierande läkare, som även gav mig en ny operationstid med honom som opere-rande läkare. Det kändes väldigt bra att slippa den förste läkaren som bara skulle "ta bort alla slamsor". Dessutom hade en väninna till mig arbetat med denne "nye" läkare, och berättade att han var nästan irriterande noga...men det var jag väldigt tacksam för - det var ju min kropp han skulle skära i!

Min man och jag bad mycket för det här, och jag matade mig med bibelord om helande. Jag visste att Gud både kan och vill hela, men jag blev slagen med oro många gånger - det var en kamp i sinnet. Men i den här perioden fick vi oberoende av varandra, att vi skulle kolla hur en njure med njurbäcken ser ut, och studera den noga och sedan liksom se den för våra inre ögon. Jag började tacka Gud för en hel perfekt njure...

Operationsdagen kom och jag blev väckt av läkaren efter operatio-nen, han sa: "Allt har gått mycket bra och vi har inte opererat bort någon njure"."Va!?" - jag som var yrvaken blev direkt klarvaken. Han berättade att jag hade en hel njure med ett helt njurbäcken, och när de testat funktionen, visade det sig att den fungerade perfekt!

Det tog ett tag innan jag fattade att det hela inte var en dröm utan verklighet - jag var lycklig! Senare fick jag veta att plastslangen jag haft inopererad var ämnad att hålla bara 1-3 månader...jag hade haft den i nästan tre år!! Tala om att jag varit beskyddad!

Ärligt talat önskade jag när jag var mitt i det, att helandet av njuren skulle kommit bara "så där", alltså lite enklare och snabbare, för perioden av orosattacker och ovisshet var verkligen påfrestande. Men som alltid - Gud vet bäst! Dessutom är jag säker på att även den perioden verkade något bra - jag fick påtagligt uppleva Guds frid, och igen känna av hans oerhörda omsorg och trofasthet. I back-spegeln kan man ju klart se hur han beskyddade och hade hand om alla detaljer...OCH jag fick ju verkligen se hans mirakelgörande kraft! 

Gud är helt enkelt förbunden till sitt Ord, han kan inte svika - bara vi inte ger upp utan håller fast vid det han har sagt...

Han håller sina löften och kan t o m skapa nytt där det behövs!

"Hanna blev havande och födde en son, när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel, ty hon sade "Av Herren har jag begärt honom"

1 Sam 1:20

"Han sände sitt ord och botade dem..."

Ps 107:20

"Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat"

Hebr 10:36