Min relation till andra fortsatte att vara bättre efter helandet i själen, men...
...efter en tid blev jag påmind om att lyssna på ett kasettband från ett möte jag varit på tidigare. Det var något som sas då som hade berört mig, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Situa-tionen hade varit ganska laddad för mig på det mötet så jag hade inte uppfattat riktigt - men nu ville jag alltså ta reda på det och började lyssna...
En bit in på bandet kom orden som jag förstod var till mig: "Du har varit upprorisk mot en person och du ska ta kontakt och be om för-låtelse!" Oj, vad träffad jag blev! Jag visste precis vem det gällde, och jag tyckte jag hade all rätt att tycka som jag gjorde, för den det handlade om hade verkligen betett sig fel mot mig.
Men - jag var övertygad om att dessa ord var till mig, så jag satte mig ner där och då, skrev ett brev där jag bad om förlåtelse och skickade iväg det till personen i fråga.
Även om denne inte riktigt då förstod vad jag menade, märkte jag en ny mjukhet i vår kontakt direkt efteråt - och det bara fortsatte att bli en allt bättre och bättre relation mellan oss. Eftersom det hand-lade om en nära familjerelation, tror jag det hade extra stor bety-delse att jag ödmjukade mig, tog direkt kontakt och redde ut det, för att ha full frihet att gå vidare.
Detta steg öppnade alltså ytterligare upp mitt inre som varit så stängt, och jag märkte hur hårdheten och den dömande kritiska attityden som jag förut haft, allt mer och mer försvann och ersattes av förkrosselse, medkänsla och förståelse för andra människors svårigheter.
Förlåtelse var alltså nyckeln...och jag förstod att besvikelse över felbehandling som så småningom blivit till bitterhet, hade stängt av livsflödet. Och själv hade jag inte alls varit medveten om hur det här bitterhetsgiftet hade spridit sig.
Förutom att oförlåtelsen gör att man blir mer och mer instängd och isolerad inom sitt "berättigade försvar", och avskärmar sig känslomässigt från själva livet och djup gemenskapen med andra människor, stänger man också för den man vägrar förlåta. Och inte minst - det stänger i relationen med Gud.
Jag tror inte att någon människa egentligen vill ha det så!
Själv är jag så tacksam för den förändring som blev efter att jag förlåtit, och önskar att alla som hamnat i samma situation ska få uppleva det...
Vägen är: Ödmjuka sig och säga det lilla ordet - förlåt!
"Se till att ingen går miste om Guds nåd och ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas"
Hebr 12:15
"Döm inte, och ni ska inte bli dömda. Fördöm inte, och ni ska inte bli fördömda. Förlåt, och ni ska bli förlåtna"
Luk 6:37
Ja förlåtelsen är en dörröppnare både inom oss själva och i relationerna.
SvaraRaderaMärkligt att vi ändå många gånger ska ha så svårt att säga förlåt.
Kul att se att du bloggar Annica!
Kram
Tror att vi lite till mans har svårt att erkänna att vi gjort fel...men det är väldigt härligt när man märker välsignelsen efter att man tagit steget och väl sagt förlåt!
SvaraRaderaDet är kul att blogga märker jag, nu när jag väl kommit igång - det var lite uppförsbacke innan jag kom loss :-)
Kram