Efter varje utmaning eller steg jag tagit, har jag tänkt att "nu är jag nog färdig"...för att snart upptäcka nya svaga områden som behövt bli starka...
Jag hade alltså kommit igenom utbildningen och bibelskolan, så att jag då äntligen var vid den punkt där det var dags att börja arbeta med det jag hade på mitt hjärta - nämligen hjälpa människor till upprättelse genom samtal och bön.
Det började med att vi var några från bibelskolan som tillsammans startade ett center för att ta emot människor som ville ha hjälp på kristen grund. Det blev en intensiv tid med mycket samtal och bön för hjälpsökande, gudstjänster och även praktiska uppgifter eftersom vi alla utgjorde ett hushåll.
Jag som trodde jag var relativt "färdig" och beredd efter all kunskap jag fått i Bibeln, och allt positivt som skett under bibelskoletiden, märkte snart hur det dök upp det ena efter det andra i mig som var obearbetat. Samtidigt med detta, var jag använd i att be för och på olika sätt betjäna våra gäster. Men jag tyckte att jag gick tillbaka i min utveckling istället för framåt.
Jag som fram till då, hade levt som ensamstående, arbetade och levde nu med flera personer i samma hus och delade allt som i en familj. I det läget blev det svårt att dölja mindre positiva egenheter eller känslor i längden...så på dagtid bad vi för våra gäster, och på fritiden bad vi för varandra...
Med facit i hand visade det sig inte alls bli någon tillbakagång i mitt liv som jag hade tyckt, utan tvärtom blev det en ovärderlig hjälp att få avslöjat sådant som legat dolt under ytan - och bli av med det, för att sedan kunna gå vidare i större frihet!
Och jag tror att detta är en nyckel till att komma framåt i sin egen upprättelse - att börja ge ut till andra människor fastän man inte är färdig eller perfekt själv. Gud söker inte den perfekta utan den tillgängliga.
Det underbara är att Gud fyller på när vi ger ut oss för någon annan - och det är ju genom hans kraft vi växer, och därigenom får mer att ge till dem han sänder i vår väg att hjälpa. Här gäller inte principen: Den som spar (sig själv) han har, utan: Den som ger får mer!
En gudomlig, välsignad cirkelgång!
Det lärde mig också att det är i gemenskap med andra som Gud verkar, och slipar bort kantigheter - om vi vågar öppna oss och tillåter det kanske pinsamma och obekväma att komma fram - och medger att vi behöver hjälp. Det är man bara beredd att göra i en miljö där man känner sig trygg, och då behöver man syskon omkring sig som i kärlek står med och kan betjäna.
Alla hamnar i jobbigheter i sinnet eller i omständigheter ibland och då behöver vi varandra. När en är svag, är någon annan stark och kan hjälpa till att se klart på "problemet".
Det handlar inte om att försöka vara så "färdig" som möjligt, för då blir det gärna ett spel där man går omkring med duktighetsmasker...
Nej, styrkan ligger i öppenheten, överlåtelsen och relationen till Gud och till varandra - där flödar kraften till upprättelse starkt!
"De som sår med tårar ska skörda med jubel"
Ps 126:5
"Järn skärper järn, den ena människan den andra"
Ords 27:17
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar