Mitt under den intensiva tiden av att hjälpa människor i samtal och bön på centret, träffade jag min blivande man.
Det var en inte helt komplikationsfri period för mig. Jag som varit så sårad på just det här området, hade mycket svårt för att uppfatta Guds vägledning här. Vi hade i alla fall tillsammans kommit fram till att jag skulle ta tid att be och söka förvissning. Mitt behov av att få klarhet och bekräftelse över om han var "den rätte", var oerhört stort.
Jag hade sedan några år tillbaka kastat mina "bekymmer" angående man, på Herren, och bett honom att tydligt visa mig vem som var rätt - själv ville jag inte försöka få till det fler gånger, efter alla misslyc-kanden från tiden före frälsningen, då jag bara gått på mina känslor.
Innan jag fått denna inre säkerhet höll jag behörigt avstånd till ho-nom. Det var inte så illa menat som det låter, utan det bara blev så - satt han i den ena änden av det stora köket, så satt jag i den andra - fånigt och nästan skrattretande så här i efterhand, men jag var fak-tiskt väldigt rädd. Hade t o m satt upp en lång lista på egenskaper som jag tyckte att min man måste ha, och när jag nu jämförde honom med denna lista, var det inte mycket som stämde...Jag bad om fler och fler tecken som visade om det var rätt. Det ska sägas att jag re-dan fått flera tydliga bevis på saker som jag visste var svar eller tec-ken från Gud....ändå vågade jag inte tro på det.
Tiden gick och jag som hållit avstånd hela tiden, började till slut fun-dera på om jag inte i alla fall skulle närma mig honom utanför arbetsgemenskapen, och ta tid att prata...det skulle jag väl ändå våga!
Jodå, det gick jättebra och jag fick så småningom trygghet inom mig att han var rätt man för mig...men sedan började ändå det plågsam-ma tvivlet komma tillbaka...
Så en tid senare, en kväll när jag hade lagt mig, bad jag desperat Gud att visa mig klart - igen! Nu fick det bära eller brista! Och mitt i nat-ten när jag bett färdigt, fick jag för mitt inre se som ett bildband som rullades ut framför mig, med den ena bilden efter den andra med de tecken han redan givit mig - och de var många! Det blev också klart för mig att det var viktigt att ta emot dessa som svar på min bön och agera efter det.
När jag väl fått denna insikt, var jag beredd att direkt gå och berätta det för honom - han låg i ett rum på våningen under - men när jag såg att klockan var två på natten, insåg jag att det nog skulle gå lika bra att vänta till nästa dag :-)
Så blev det - och direkt efter att jag delat med honom vad jag fått, kom en underbar FRID inom mig. Det blev förlovning och giftermål ganska snart efter detta - och inte en dag har jag ångrat det! Men innan jag tog steget, kändes det som att ta ett steg i blindo. Vi har båda efter denna pärs, för det var en oerhörd prövning även för honom under den här perioden, fått så starkt i oss att Gud satt oss samman. Denna förvissningen skulle jag inte vilja vara utan. Det är testat s a s.
Jag tror att det lätt blir så här när vi fått fruktan på ett område, att vi har behov av att kontrollera och vill helst ha full garanti på vad som är rätt. Det blir helt enkelt svårt att fatta beslut, och det är här förtröstan (tro) på Gud kommer in - att ta steg ut på vattnet...
När det gäller att veta vem man ska gifta sig med, så är det verkligen rätt att inte förhasta sig och att vara noga med att söka Guds ledning, utan att ha haft det som jag. Han vet ju alltid bäst och har alltid det bästa för oss, så därför är det en trygghet att få hans godkännande och ledning. Det handlar knappast om att det är rätt att bygga ett äktenskap på ett känslorus, även om känslor naturligtvis ingår. Ett äktenskap är enligt Bibeln ett förbund som man som troende ingår med en annan troende, där man blir ett inför Gud, tjänar honom tillsammans och som ska vara hela livet ut.
Att det sedan också är ett suveränt sätt för Gud att slipa bort kan-tigheter hos oss när vi lever i ett äktenskap, gör det ju inte sämre. När det då p g a det och andra prövningar kommer perioder som känns tuffa, behöver man "veta att man vet" att man hör ihop och att Gud är med i det.
Av erfarenhet kan jag säga att äktenskapet är ett effektivt redskap i upprättelseprocessen...
Till sist ett citat av Joseph Barth:
"Marriage is our last, best chance to grow up"
"...en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt"
Pred 4:12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar